Budgetomröstning, statsministeromröstning, Lucia. Voj, voj vilken vecka. Det var i alla fall vad en tänkte i måndags. Ända tills Annie Lööf dök upp i etern och meddelade att hon var besviken. Genuint besviken. Mer besviken kan nog ingen bli som försökt få en socialdemokratisk partiledare att konvertera till centerpartistisk politik för att få behålla jobbet som statsminister.
Här hade Stefan Löfven världens chans att få bli en av dem, men inte ens under galgen gjorde han avbön. Tjurskalligt hade han hållit fast vid en andel socialdemokratisk politik, trots att Annie Lööf gett ultimatum - allt eller inget. Njet, blev det. Njet till Löfven som statsminister. Njet till övergångsbudget. Så nu är vi tillbaka på ruta ett och folk börjar bli litet förbannade. Till och med journalisterna och alla politiska experter, verkar snopna och trötta.
Det var en glädjens dag också. Moderaternas Ulf Kristersson log sitt bredaste leende, beredd att simma en andra vända, och KD-ledaren Ebba Busch Thor sa välkommen hem och satte på kaffepannan. Det gjorde också den rosa finanstidningens politiske chefredaktör PM Nilsson och kapitalisten Rune Andersson som haft mardrömmar om en socialdemokratisk regering med inflytande från Vänstern. Den otäcka Vänstern, största hotet mot Sverige, enligt Andersson, SD är rena scouterna i jämförelse, som vill komma åt den skattefinansierade privata friskoleindustrin där Herr Andersson har stora ekonomiska intressen att bevaka.
Så vad händer nu? Vad som synes helt säkert är att Jan Björklund och Annie Lööf, med hjälp av de förhatliga Sverigedemokraterna, kommer att släppa fram den budget Uffe och Ebba snickrat ihop. Den S-ledda övergångsregeringen och den nya regering som eventuellt kommer till, får då på sitt bord en halv Alliansbudget och runt tjugo miljarder i skattesänkningar att rätt fördela så att de som har mest också får mest. Allt enligt procenträkningens magiska utfall.
Om då Lööf, som bonus, lyckas pilla in marknadshyror i varje hyreshus, som enligt räknenissar kan ge tjugofem procents hyreshöjning, och arbetsgivarens rätt att säga upp vem hen vill, så att folk begriper att ta jobb med sänkta lägstalöner, har vi då fått vad vi förtjänar? En rak höger.
Ljugs gör det också, enligt “källor” till Aftonbladet. När partierna skiljdes åt med underskrivet dokument i handen var alla nöjda med regeringsförhandlingarna. Någonstans på hemvägen har Annie Lööf drabbats av ågren. En sko klämde. Var det den hon lovat äta upp om hon släppte fram en S-regering? Den högra.
Stefan Löfven förklarade sig beredd till fortsatta förhandlingar och eftergifter, men en sak är inte förhandlingsbar - statsministerposten. Och det var tydligen där skon klämde, antyder Centerns partisekreterare intervjuad i radions P1-morgon. Annie Lööf vill bli statsminister och det kan hon väl få bli. Det är ju ändå hon, med sitt åttaprocents parti, som styr, snarare lamslår, politiken. Så
kan hon väl inte få hålla på. Antingen walk over till Annie Lööf eller delade statsministerturer mellan Stefan Löfven och Ulf Kristersson. Hur hemskt kan det bli?
I morgon kommer i alla fall Lucia med ljus till oss som vandrar i mörkret.