“Äldre kan tvingas isolera sig livet ut”, läste jag i DN. Uttalandet kom från EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Gud så hemskt!, tänkte jag. Läste en gång till och såg att det inte alls stod “livet ut”, utan “året ut” och att hon sa “kanske” och jag blev jätteglad. Vilken skillnad! Vilken lättnad! Isoleringen kan mycket väl pågå livet ut, beroende på hur livet utvecklas, men det var ändå inte skrivet i sten.
Trots att all världens forskarelit grottar ner sig i fladdermöss och provrör dygnet runt kan ett räddande vaccin dröja både ett, två och tre år. Under tiden gäller det att hålla sig undan. von der Leyen säger att hon vet vilken tung börda isoleringen innebär men att man måste vara rädd om de äldre och sköra. Vet hon, med sina 61 år, verkligen det? Frihetsberövning är vad det handlar om, men du finner dig för du vill så gärna leva till nästa sommar då du ska få träffa barnbarnen och du har det ändå bra. Jämfört med så många andra. Litet panik kan man få om man tittar framåt. Så låt bli, släpp taget, säger psykexperter. Vattna blommorna och sluta torka av varorna du får hemburna.
Felläsningen i DN vändes till en ljusglimt. Knappt ett år mot hela livet. Ett annat ljus i mörkret är att jag inte fått åka till fjällen. Jag har aldrig gillat att åka till fjällen och nu fick jag inte. Så bra. Hade tänkt mig en vårresa till Italien. Av alla ställen! Det blir förstås inte heller av. I det här livet. Tråkigt, men snabbt hittar jag något att pigga upp mig med, nämligen rikedom.
Isoleringen kommer att göra mig rikare, åtminstone mindre fattig. Först har vi den inställda fjällresan och Italienresan och alla andra inställda resor hit och dit inom kommunen och länet. Behöver knappast tanka bilen före jul. Maten kostar också den så mycket mindre, när jag tvingas anlita ombud. Den utsände följer slaviskt inköpslistan och det som skulle ha kostat runt tusenlappen om jag själv irrat omkring i butiken, landar nu på ett par hundra.
Räknar också med att få del av framtida vinster i de bolag finansministern stöttar med flera hundra skattemiljarder. Marknaden, styrd av en osynlig hand i vars förlängning ofta sitter en Wallenbergare, fungerar dåligt när naturens osynliga hand klipper till med sjukdom och död. Då ropar kapitalets fanbärare på staten som ställer upp för att rädda människors försörjning och landets ekonomi. Som sig bör. Mot garantier, får man anta, och Moder Svea och hennes tjänare går stärkta ur krisen.