I snart fyra år har jag bott i Stockholm. Det fanns en tid i mitt liv då jag heligt svor att jag aldrig någonsin skulle flytta hit. Nu vågar jag knappt erkänna, att jag kanske aldrig någonsin vill flytta härifrån. För visst är det lite tabu, att älska Stockholm?
.
Här nere äter ingen gluten längre. Gluten är nämligen roten till allt ont och orsaken till alla världskrig, plötsliga dödsfall, dinosauriernas utrotning och all möjlig misär som någonsin har drabbat livet på jorden. Grönkål däremot, det kan man inte äta för mycket av. Grönkålen har magiska krafter som reparerar allt som gluten tidigare har ställt till med. Och precis allt kan göras till en smoothie! Här finns till och med en semmelsmoothie, fast givetvis med proteinpulver istället för grädde.
.
Här tränas det som om det inte finns någon morgondag. Personliga tränare har raketkarriärer så fort de får någon halvkändis som kund och varannan person får för sig att göra en svensk klassiker, bara sådär, utan att ens äga ett par skidor eller en cykel. Men träna, det ska man göra, och mål med träningen, det är viktigt.
.
De kroppsdelar som inte går att träna sönder kan man betala för att göra finare. Det är naglar, fransar, bryn, hår och hudvård. Var gör du naglarna, jaha där, och håret då. Har du testat en kemisk peeling och den där dermapen? Ska tydligen ta bort alla skavanker i huden och du ser ut som en Kardashian efteråt.
.
Ja, Stockholm är precis så där ängsligt som jag trodde att det skulle vara. En trend, vilken som helst, testas av så oerhört många och det är alltid någon som predikar och går i bräschen, som har fått ett nytt liv, börjat må bättre och som har knäckt koden. Till slut blir trenden en standard, som om den är en självklar del av livet.
.
Det här vet ju vi, vi som inte har vuxit upp här nere. Vi vet att stockholmarna slår knut på sig själva för att se bäst ut, ha den framgångsrikaste karriären och det snyggast renoverade hemmet. Det brukade vi skoja om, jag och de andra som ogillade Stockholm så intensivt förut. Statushetsen, den nådde ända upp till oss men mer som något att fnysa åt.
.
Det är inget nytt, att varje stad i Sverige tävlar mot just Stockholm. Det här har ni inte i Stockholm, va, påstår alla andra städer om just deras specialitet, natur eller vad det nu kan vara. Vi är många som är uppvuxna med den mentaliteten, vi mot dem, och att vi ständigt står i ett motsatsförhållande till huvudstaden. Säkert för att vi under så lång tid har tappat människor till den, mig själv inkluderad. Och säkert för att det är just så töntigt som det låter, att följa de där trenderna och att vara så ängslig.
.
Ändå står jag en dag framför anslagstavlan och spanar in priserna för gymmets personliga tränare. Det har absolut hänt att jag har köpt en jävla smoothie till lunch och jag har fixat både naglar och ögonfransar på salong. Fransarna fixade jag förresten inte, jag bara försökte. Medlet sved nämligen så mycket att jag inte kunde sluta gråta och fransteknikern tittade suckande på mig och tog tillslut bort allt hår i mitt ansikte istället. Något var hon ju tvungen att göra, när jag ändå låg där med både rufsiga ögonbryn och mustasch.
.
Jag, som i alla år har gått i håliga långkalsonger till Sveriges första fysiska Tinder, Coop Forum i Piteå, borde kanske kunna stå emot ängsligheten, ytligheten och statusjakten. Och det har fått mig att fundera. Var det inte så, att alla som flyttade ner hit innan mig, kom hem vid jul och var lite mer fixade, lite smalare och hade lite mindre dialekt än tidigare?
.
Kanske är det inte Stockholm i sig som är ängsligt, eller ens stockholmarna. Kanske är det vi som har flyttat hit som är det, vi som har vuxit upp med Stockholm och dess invånare som fiender, som vi alltid har sneglat lite avundsjukt på. Underdogsen, den ständiga David mot Goliat. Vi som så gärna vill hävda oss och bevisa att vi inte är kusinen från landet, det är kanske vi som är själva navet i ängsligheten när vi har flyttat till fiendeland och inte är underdogs längre. Det är kanske vi som gör Stockholm så enkelt att hata.
.
Dumt, egentligen. Här, om någonstans, finns ju chansen att få vara sig själv en stund. Och det är nog därför som jag numera älskar vår huvudstad. För jag kan lika gärna gå tillbaka till håliga långkalsonger i morgon och ingen orkar ens komma ihåg och än mindre bry sig, att jag en gång försökte fixa fransarna. Eller om det skulle vara helt motsatt. Här, om någonstans, finns alltid en andra chans. Det här är ändå staden där en man en gång åt direkt från en två kilo tung Camembert, på röda linjen söderut. Jag slår vad om att han är en riktig stockholmare.