Det är många som i åratal har förstått att Tomas Quick inte har begått de mord han erkänt och dömts för. Redan när han dömdes för "mordet" på Charles Zelmanovitz ringde varningsklockorna, men åklagaren Christer van der Kwast avfärdade mina tvivel och frågor. Och karusellen snurrade i allt vildare svängar. Quick erkände mord i ett hisnande tempo. I vissa fall var det enkelt att avfärda hans fantasier, men ingen i ansvarig ställning gjorde det. Inte ens när två av de påstådda mordoffren visade sig vara vid liv var det någon som drog i handbromsen.
Många har, som sagt, insett att Tomas Quick hittade på, men det var först när journalisten Hannes Råstam hoppade på den skenande karusellen som sanningen började krypa fram. Den historia som Råstam tecknade visade det många anat; det finns ingen seriemördare.
Råstams bok som kom ut för en tid sedan är en skrämmande läsning av hur det kan gå när minst sagt märkliga psykdoktorer hamnar i samma gäng som en usel polis, en karriärkåt åklagare och en advokat som glömt bort sin roll i den juridiska processen.
Nu är allt uppdagat och med hjälp av den duktiga advokaten Tomas Olsson frikänns Quick i rask takt för de mord han en gång erkände i tablettrusigt tillstånd. Tabletter som psykdoktorerna pumpade i honom. Det kunde ha stannat där. Men icke!
Den senaste tiden har det sorglustiga sällskap som fick honom dömd gått till motangrepp med hjälp av ett minst sagt omdömeslöst justitieråd. I veckan har gängets mejlväxling avslöjats och om man häpnade tidigare är det ingenting mot vad man gör nu.
Det handlar om grova tjänstefel i form av förvanskade förhör, rena lögner och ett sista desperat försök att skyla över de usla förundersökningar som legat till grund för de fällande domarna. Hela historien är så hisnande att inte ens den mest fantasifulla manusförfattare skulle kunna koka ihop en dylik soppa.
Förhoppningen är att de ställs till svars för vad de gjort. Om inte annat förtjänar de anhöriga till de offer som har mördats alternativt dött en naturlig död upprättelse för det lidande som mytomanen Quick med benägen hjälp åstadkommit med sina makabra lögner.
En helt annan historia är möjligheten att köpa några centimeter slottsmark i Skottland och därmed skaffa sig rätten att kalla sig lord och lady. En kvällstidning ställde frågan om detta var okej till ett antal människor och den kända hockeytränaren "Pucken" Persson svarade:
"Nej, jag tycker man måste prestera för att få en titel".
Det kan han givetvis få tycka, men samtidigt är det ett felaktigt svar. Sanningen är att adelstitlar går i arv och du kan ligga ett helt liv och peta navel utan att titeln försvinner. Således tycker jag att alla som vill kan titulera sig greve eller för den delen kung.
Själv bor jag på Furunäset och funderar på att börja sälja markbitar. Med tanke på områdets hospitalhistoria ligger det nära till hands att erbjuda titeln "Kejsaren av Furunäset". Du kanske minns Hoolatexten: "Han sa han var Napoleon för att allt var ett och samma, nu sitter han i ett gallerrum och säger att han är sin mamma".
"Master of reality" kan också duga. Själv säger jag som Tom Petty sjunger:
"It´s good to be king".