Att börja jobba direkt som vd för ett stort företag är såklart inte särskilt realistiskt, men jag tycker att det där slitet för att nå fram hör ungdomen till. Jag riktigt längtar efter små studentbostäder med loppisprylar och att åka i och köra skruttiga bilar.
Att flytta hemifrån och vara nästan pank, att äta nudlar sju dagar i veckan och att plugga som ett svin. Allt för att nå dit jag vill. Just nu har jag såklart ingen aning om i vilken riktning jag tänker gå, men det får bli ett senare problem.
Ibland när någon frågar vad jag vill jobba som senare i livet svarar jag inte riktigt ärligt. Just nu hägrar bilden som servitris på ett mysigt kafé i Storbritannien för min inre syn, bara för att det känns som en kul grej att göra.
Jag vill dock verka som en tjej med koll och skyhöga ambitioner, så jag drar till med något storstilat som ”Regissör”. Det är inte en lögn, men jag känner inte alls att jag har bråttom in i en seriös karriär.
Om det är något filmprojekt jag vill vara med i så är det en uppföljare till serien ”Lost”. Den ska utspela sig på Strömbackaskolan och jag, tillsammans med de flesta ettor, skulle nog platsa i huvudrollerna.
Omringad av målinriktade tvåor och treor letar vi oss fram till lektionssalarna. Södergränd, Västergränd, återvänd, utbränd. Det är ännu oklart hur jag ska omsätta den teoretiska kartläsningen till praktisk kunskap. En upptäckt jag dock har gjort är att det är i flock man överlever. Det finns förhoppningsvis någon där som vet vart man ska.
Skolstart, med allt det innebär, känns efter dessa få dagar inte så hemskt ändå. Javisst, sommaren är härlig och fri från måsten, men med ny skola kommer nya människor, nya rutiner, och förhoppningsvis lite ny kunskap också.