Under mars månad fick vi frågan om vi ville hyra ut vårt hus i centrala Piteå under en längre period. Det var med nyfikenhet vi samma dag svarade ja. Platsen vi sen 2016 kallat för stugan har varit dit vi åkt så snart vi haft ledig tid tillsammans. För mig sker det ett inre skifte när vi rullar in på uppfarten, öppnar bildörren och jag möts av skog, doften av hav och ljudet av fågelkvitter. Jag slås ofta av tystnaden som jag upplever inne i stugan och jag älskar att få vakna till ljudet av vågorna som slår in över stranden. Det är en plats där jag känner avkoppling och där naturen bjuder in till att vi som familj umgås mer tillsammans utomhus.
Men trots så positiva sinnerliga sensationer har det funnits ett motstånd i att göra det vi känner är vårt bästa. Och utmaningen i att släppa taget om det materiella i ett hus där vi skapat många minnen under 11 år känns emotionellt. Jag märker hur det i samtal med andra frågas om vi inte gör barnen en otjänst om vi flyttar från stan. Att de inte kommer ha jämnåriga kompisar i närheten och vi föräldrar kommer få skjutsa för jämnan till aktiviteter. Funderingar som jag idag inte har svar på, utan mest är framtida scenarier som bottnar i rädsla. Jag väljer att se allt vi får. Mer av den plats vi känner oss hemma, kvällspromenader i skogen, lek på stranden, spontana bad, mindre att sköta om, mer tid tillsammans och möjligheter att utöka den odling som engagerar hela familjen med lust och spänning.
Den första perioden på heltid i stugan har varit över förväntan. Förändringen känns inte så stor som jag trodde, mer som att den väntat på oss. Det är ett lugn i att slippa packa våra väskor fram och tillbaka mellan boendena. Bilturen på morgon in till stan är en favoritstund då jag och min dotter Elsa lyssnar på musik tillsammans. Igår kväll när Elsa under en utelek sa till mig ”mamma, visst ska vi bo här för alltid” svepte den gnutta av oro över att beslutet skulle ha landat fel hos henne iväg från mig. Jag inser att jag och kanske många andra behöver släppa rädslan över vad vi eventuellt går miste om och istället se allt vi faktiskt berikas med genom förändringar vi längtar efter att göra. Vetskapen om att vi alltid kan ändra vårt sätt att leva på är en trygghet samtidigt som nyfikenheten på livets möjligheter är stor.