”Jag är själv ganska trött på feminismen” säger reklamforskaren Nina Åkestam i Resumés söndagsintervju, och någonting rinner över mig. En lättnad, tror jag. Det är inte bara jag som känner så.
.
Jag kommer så väl ihåg den där våren vid Umeå universitet, när jag stod på toalocket i min lilla studentetta i Umeå och vrålade ut, att jag var feminist. Det var första gången jag sa det, åtminstone högt. Det kanske låter konstigt att en sådan som jag, som inte minst har skrivit krönikor på temat i fyra år, väntade ända till universitetet innan jag erkände det.
.
Men så var det. ”Feminist” var ett otroligt laddat ord för bara några år sedan och det var modigt att erkänna att det var just det du var. Instagram hade knappt tagit mark i Sverige, Facebook var mer vanligt. Och där kokade det.
.
Feministerna mot feministhatarna, eller låt oss vara ärliga – kvinnohatarna. Varannan dag gav jag mig in i diskussioner om makt, om jämställdhet, om förtryck och fördomar. Kommentarsfälten var milslånga, den ena kommentaren grövre än den andra. Jag tog skärmdumpar av allt och ibland funderade jag på att anmäla.
.
Men sakta började allt att skifta och flera kända profiler gick ut i intervjuer och sa att de var feminister. Jag minns omslaget på Elle, med Miley Cyrus, ”Självklart är jag feminist”. Det var stort, men ingenting jämfört med MTV Movie Awards 2014: FEMINIST, gigantiska bokstäver på skärmen, Beyoncé precis framför den. Rak i ryggen, stark, stolt. Kommer ni ihåg vilket statement det var? Kommer ni ihåg hur mycket enklare det blev, att säga att man var feminist efter det?
.
Jag har inga belägg, bara en känsla av, att det var ungefär vid den här tidpunkten som de stora företagen såg en potential kassako: t-shirt med tryck, ”feminist, ja visst”. Kvinnomärket som ringar, örhängen, halsband och fejktatueringar. Feminismen blev, tja, trendig. Något du vågade stoltsera med.
.
Förstå mig rätt här, jag är beredd att göra en riktig tatuering med kvinnomärket och jag skulle kunna pynta mitt hem med den knutna näven, riktad upp mot luften. Men det lämnar en sådan dålig smak i munnen på mig när en, för så många, livsviktig analys och ideologi blir till en t-shirt för 49:90 kronor.
.
Helt plötsligt är alla feminister, men samtidigt så få. För feminism är inte att säga att man är ”för jämställdhet”. Feminism är en ideologi och ett verktyg, för att belysa och erkänna maktstrukturer och försöka bekämpa dem, genom att fördela om makten. Ekonomisk, politiskt och socialt.
.
”Jag tror vi har underskattat hur radikalt jämställdhet är”, fortsätter Nina Åkestam i intervjun. Och där har vi det. Många säger i dag att de är feminister, men hur många förstår egentligen vad det innebär? Hur många förstår att vi inte på långa vägar har ett jämställt samhälle, varken i Sverige eller någon annanstans?
.
Jämställdhet är nämligen inte en åsikt eller en känsla, det är fakta. Antingen är samhället jämställt, eller så är det inte det. När siffrorna inte stämmer så behöver man justera dem på något sätt. Exempel på sådana justeringar är (uttalad) kvotering, eller krav på lika föräldraledighet. Något som många personer som är ”för jämställdhet” tycker är helt befängt. Det får man såklart tycka, men det är exempel på insatser som kan komma att behövas för att skapa just ett jämställt samhälle.
.
Feminismen behöver vara inkluderande och det har varit viktigt att flytta den från akademiska rum, in till livet. Så, nej, jag saknar inte tiden när jag knappt vågade säga att jag var feminist eller när Facebook kokade. Och ja, jag tror fortfarande på feminismen. Men jag tror också att ordet "feminist" har blivit uttöjt, trendigt, men utan att få med sig innebörden. För, om vi nu är så många som är feminister, varför ser vi så få förändringar?
.
Om den här krönikan gör mig till en sämre feminist – låt så vara. Men för mig räcker det inte med en t-shirt utan baktanke. Vi behöver vara mer radikala än så.