Men tjenare! Lev du!? utropade den ene till den andre. Han verkade lika överraskad som Maria Magdalena blev när hon mötte Jesus som varit död och begraven men nu, några dagar senare, åter var på banan.
Den här mannen visade sig vara, inte bara levande, utan dessutom irriterande frisk. Allt fungerade perfekt. Synen hade till och med förbättrats på äldre dar.
Har du inga fel du? Lät lite som en morrning.
Nä, sa den irriterande friske, han mådde jättebra.
Ja ja, vänta du, sa “utredaren” profetiskt och gick sin väg.
Han hade förstås rätt. Krämporna står på vänt. Bidar sin tid. Köar utanför immunförsvarets grind som i åratal skyddat din dyra kropp mot aggressiva aktivister som vill åt dina livsuppehållande andar. Just när du tror dig odödlig händer det. Någon av kroppens spärrvakter slumrar till och då är det kört.
Rena rusningen uppstår. Åkommorna väller in som kunder på värsta rean. Alla vill komma först: artros, kärlkramp, yrsel, du får lära dig att du har en gul fläck i ögonen som drabbas också den av ålderdom och stjäl en bit av synen bit för bit. Åkommorna trampar varann i hälarna. Hallå! Släpp fram mig!. Det är blodtrycket som trycker på.
"Nu ska vi ha trevligt. Inte prata sjukdomar”, säger församlingen och bänkar sig runt lunchbordet. Alla är damer som snart ska eller redan har fyllt åttio. Fyrtiofemmorna. Dom är det gott om.
Och så sitter vi där och det är alldeles knäpptyst. Ingen säger någonting, För vad ska en säga. Det har ju inte hänt någonting. Förutom det där onämnbara. Det vi inte fick tala om. För det är så tråkigt och antyder att livet inte är oändligt. Inte förrän någon i sällskapet undrar om någon sett till (låt oss kalla honom Ove, fast han egentligen heter Kurt) på sistone. Och det är det någon som gjort och “Ove” mår inte bra. Nää.
Och så är isen och avtalet om sjukdomssnackförbud brutet och oj vad det pratas. Man får begära ordet för att komma fram. Vittnesmål om tillkortakommanden med den datoriserade vården blandas med tips om hur man med litet list kan ta sig förbi hälsocentralens spärrvakt. Sjukdomar och mediciner byter ägare.
Till sist konstateras med viss förvåning att alla trots allt elände tagit sig upp ur sängen och nu ska det resas. Italien, Skottland, Irland, eller … Det blev Skellefteå. Eventuellt.
En sak till. Någon gång är sista gång. Det här är min sista krönika. I Piteå-Tidningen. Tack för kaffet och ta det lugnt där ute i snömodden.