Vips, vops står vi i hallen i vårt nya hem. En lägenhet på fyrtioen kvadratmeter, i hjärtat av gamla Knivsöder. Det var de djupa fönsterblecken och fiskbensparketten som gjorde det, och här ska vi nu bo, vi två och katten. Först ska vi bara bygga ut köket, slå ut väggarna till sovrummet och kakla om badrummet.
.
Det är klart att det kommer gå åt helvete. Om någon skulle kidnappa mig och Jonny och säga att vi kommer att dö om vi inte lyckas nämna minst tre verktyg i en verktygslåda, skulle jag dö först och Jonny ett halvt verktyg efter. Ja, vi har tummen mitt i handen, förmodligen stortån också. Jag tror att vi har några skapliga verktyg i förrådet, som vi fick av Jonnys pappa Tage i julklapp för två år sedan och de är i princip orörda. Men ändå. Ändå ska köket bli större, och sovrummet också, och badrummet ser minst sagt hemskt ut.
.
”Vi kommer ner och hjälper till, första helgen i december” säger våra föräldrar, som om de första arton åren av omhändertagande inte var snällt nog. Och det rivs och borras och spån flyger överallt, mamma dammsuger en gång i kvarten och svetten rinner från både pappa och Tage. Jag springer och köper öl och mat och vad Jonny gör vet jag inte riktigt, men han är någonstans i virrvarret och ser en smula galen ut.
.
Det är så skamset. Jag är en helt värdelös hjälp, i mitt egna hem. Vad är egentligen en skruvdragare, är inte det bara ett annat ord för en borr? Hur kopplar man in ett nytt handfat och hur fan stänger man av vattnet när det sprutar åt alla håll? Varför har jag inte lärt mig sådant här?
.
Den här gången är svaret rakt framför mig, i form av tre svettiga sextitalister: jag har aldrig behövt. Till och med nu när jag nuddar trettioårsstrecket så kommer mina föräldrar flygandes ner till Stockholm och bygger en vägg åt mig och Jonny, så att vi kan få ett större kök. De låter oss inte ens betala för allt.
.
Och jag minns när jag är arton och precis tagit körkortet och krockar på en parkering. Gubben i den andra bilen skriker på mig, vad har du ställt till med, och jag svarar inte ens utan tar direkt och gråtandes upp telefonen och ringer till pappa, ja vad har jag egentligen ställt till med. Men pappa fixar allt med försäkringen och nej, jag ska inte bry mig om gubben som skriker.
.
Och den gången när jag är sex och precis har lärt mig att räkna och inte kan somna. Orsaken är högst oklar men jag tar i alla fall upp min mjukishare Harry, min första sängkompis, och håller ena hans öra mot lampan och börjar räkna, kommer till femtio, så långt har jag aldrig kommit, och sen sjuttio, vilket rekord. När jag storartat kommer upp till hundra brinner Harrys öra. Mamma försöker trösta mig och sätter ett par docktrosor över Harrys huvud men då gråter jag bara ännu mer. Jag kan omöjligt somna och det är sent men hon sitter där i köket, mamma, och klipper och syr och tvättar och när Harry kommer tillbaka till sängen är han som ny och allt är bra igen. Tjugotvå år senare sover jag fortfarande med honom och varje gång en bit av Harry lossnar ringer jag till mamma.
.
- - - - - - - - - - - - - - - -
Jag blir stum och osäker
men pappa, som vanligtvis
vill vara till lags och
inte stöta sig, ryter ifrån
- - - - - - - - - - - - - - - -
.
Eller den gången när jag är tolv och någon okänd frågar mig vad jag ska bli när jag blir stor. Författare svarar jag, det är det enda jag kan tänka mig, och den okända skrattar mig rakt i ansiktet. Jag blir stum och osäker men pappa, som vanligtvis vill vara till lags och inte stöta sig, ryter ifrån och säger, att om jag vill bli författare så kommer jag att bli det – vänta bara och se, du okända.
.
Eller när jag flyttar hemifrån första gången och är så fruktansvärt vilsen och ensam och gråtandes åker kustlinjebussen hem varje helg, och mina föräldrar betalar varje resa. När jag är tonåring och de åker runt i bilen varje helg, redo att hämta mig om det skulle behövas. Eller när jag snart är tjugonio och har köpt en lägenhet som behöver renoveras, och jag inte vet skillnaden mellan en borr och skruvdragare.
.
Vad skriver jag i en krönika som publiceras dagen innan julafton? Skriver jag om att människor svälter, fryser och dödas runt om i världen medan vi ger små barn en iPhone och de gnäller över att den inte är den senaste modellen? Om att människors hem sprängs i bitar medan jag gråter över det fula badrummet i min nyköpta bostadsrätt?
.
Det är kanske precis just det den här krönikan handlar om. Om att det är så många som inte har någonting medan vi har så mycket. Om att några av oss är så tursamma att födas in i ett omhändertagande vi inte kan sätta pengar på och därför bör vårda ömt, ömt, ömt. Några av oss kanske till och med har så tur att inte bara föräldrarna utan även grannarna åker ner i januari igen och kaklar det snart färdiga köket. Ja, det bör man berätta om i en krönika, dagen innan julafton.