Jag erkänner att jag är en ohänt person. Det är något som gör mig unik i min familj. Mina föräldrar är sådana där som kan bygga en fin stuga av några vedträn, inreda den med två trasmattor och en spetsgardin och vips ser kåken ut som något plockat ur Sköna hem. Sen har vi min man, som kan laga allt som är trasigt. Han ger sig inte förrän problemet är löst. Måhända har jag andra styrkor, men jag kan konstatera att min ohänthet får mig att gå långa omvägar runt sådant som kräver det rätta handlaget. Jag aktar mig noga för såväl textilier som skruvdragare.
Faktum är att detta beteende är något djupt rotat i oss människor. Vi gör gärna mer av sådant som vi lyckas med och får uppskattning för, eftersom tidigare erfarenheter av framgång får oss att vilja fortsätta. I skolans värld pratar man om pygmalioneffekten – en tes om att elevens motivation och resultat blir bättre om lärarens förväntningar är höga. Man behöver inte vara någon matematiker för att räkna ut vad som händer med motivation och resultat om förväntningarna är låga.
Ungdomsidrotten har debatterats friskt på sistone. Stundtals får man nästan känslan av att det inte finns något viktigare än ungdomsidrott och förvånansvärt viktigt verkar det vara att Norrbottens olika idrottsförbund ska mejsla fram elitatleter. Det ska vässas, det ska väljas idrott och samma idrott ska tränas året runt. Om man ska bli något. Det verkar väldigt viktigt att så många som möjligt ska bli något.
Någonstans i debatten verkar hela syftet med barn- och ungdomsidrott ha trillat mellan stolarna och det vore nog på sin plats att reda ut begreppen en smula. Bedriver vi ungdomsverksamhet för att skapa en elit, kanske en storstjärna vart sjunde år, eller gör vi det ur ett folkhälsoperspektiv?
När vuxenvärlden gör ungdomsidrotten till en lång förberedelse för en framtida proffskarriär riskerar fokus att hamna på de individer som i unga år förefaller ha de rätta förutsättningarna för att bli något. På deras axlar läggs höga förväntningar och till dessa ges förtroende. Om vi applicerar pygmalioneffekten på ungdomsidrotten innebär det att motivationen hos de utvalda individerna kommer att växa med varje förtroende som tilldelas dem. Dessvärre kommer det motsatta att hända med de individer som sällan eller aldrig får chansen att kliva fram.
Man skulle kunna se det som ett naturligt urval – survival of the fittest, om målet är att enbart framtida elitidrottare ska få ägna sig åt ungdomsidrott. Ett annat alternativ är att vi låter alla ungar träna, tävla och njuta av endorfinerna som kommer av att utöva en idrott eller tillhöra ett lag.