Vi kör till tjugoett, säger min pojkvän och ger mig bollen. Jag kastar den mot korgen i en fin båge och den studsar mot kanten lite lätt, och missar med en millimeter. Tio minuter senare vinner han med tjugoett mot noll och jag vill lägga mig ner på marken, riva av allt hår och skrika.
Varför blir jag så arg? Jag har ju aldrig spelat basket, knappt sett en match. En timma senare gråter jag i duschen. Ilskan ringlar ner till övertygelsen om att inte vara bra på något. Det finns inget som jag skulle kunna vinna i. Inte basket, fotboll, pingis, biljard, poker – inget.
Några dagar senare ringer jag Zara. Jag har kommit på det, varför jag blir så arg. Det började redan när jag var sju år. Min granne Jesper och hans kompisar hade börjat fotboll, precis som jag, och de stod ofta ute på gatan och lattjade. Vi har börjat skjuta med vristen på våra träningar, sa Jesper. Vi leker ”Under hökens vingar, kom”, sa jag.
I högstadiet skulle vi på idrotten springa två varv i löpspåret under en viss tid för att få högsta betyg. Vi brukar göra så på försäsongsträningen också, sa alla sportkillar. Försäsong, frågade vi sporttjejer, vad fan är det? Först två år senare började mitt lag att löpträna innan säsongen.
Men nu, i vuxen ålder, befinner jag mig ofta i situationer där jag är enda tjejen med en massa killar, och vi ska tävla i något. Basket, löpning, poker. Alltid aktiviteter som killar har fått vara duktiga på från barnsben, som de har tagit beslag på och tjejer har fått vara med på nåder. En uppväxt av snedfördelade förutsättningar men ett vuxenliv där vi kvinnor är med och spelar basket, poker eller vad som helst, men utan att ha fått samma chanser att bli bäst på det.
De tjejer som lärde sig att, säg, skjuta med vristen gjorde det av egen vilja, och till ett visst pris. Det var alltid någon kille som skulle välja lag, berättar Zara, och jag blev jämt vald näst först, även om jag var bättre – för det skulle aldrig gå att välja en tjej först. Men vet du vad det värsta är, fortsätter Zara. Det är att de blir förvånande när man lyckas med något, om man sätter den där bollen eller till och med vinner. De förväntar sig att man ska komma sist.
Ingenting har varit mer rätt någonsin, det är det absolut värsta. Det är så mycket som står på spel, så mycket att bevisa, när man är en kvinna med en boll. Så när jag förlorar med tjugoett mot noll blir jag inte arg på min pojkvän eller på mig själv. Jag blir arg på hela jävla världen.