Jag tänkte göra om den här krönikan till en slags ögonblicksteater i realtid. En dokusåpa där mina arbetskamrater får utgöra figuranter. Ingen ska få vara anonym. Jag ska lämna ut dem i varje mänskligt tillkortakommande och hänsynslöst återge deras åsikter. Inte väja för obehagliga och överilade incidenter. Visa hur korkade de kan vara. Ja, journalister är, tro det eller ej, ungefär lika korkade/smarta som folk på pappersbruk och i affärer och kommunhus.
Självfallet ska jag vara lika hård mot mig själv. Men eftersom det är jag som skriver och en berättelse bör bäras upp av en hjälte, så är det jag som sitter inne med visdom och de rätta svaren.
Det blir ett spännande projekt, men jag har på känn att det kommer att skapa spänningar och ovänskap. Skrik och bråk, gråt och tandagnisslan, hot och hat. En del kommer att sjukskriva sig på grund av posttraumatisk stress.
Folk kommer att hävda att jag förvanskat verkligheten och uppfattat deras personlighet fel. Rop om rättelse och inte minst censur kommer att utkrävas. Men eftersom allt är förankrat hos högsta chefen och styrelsen så är alla protester lönlösa.
Några kommer att bilda facebookgruppen "Hata Tobbe C" och någon kommer att twittra att jag sysslar med bluff och båg. Någon kanske stämmer mig för förtal. Men jag kommer bara att skratta överseende och hävda att ingenting är heligt när litteraturens gränser ska utforskas. På kultursidorna kommer konceptet att vägas för och emot. Medelklassens bloggar kommer att tycka även om de har noll koll på projektet.
Således, det kommer att bli ett jävla liv och mitt i allt kommer jag att stå där med makt över, nå ja, liv och död, men i vart fall makt över hur mina arbetskamrater kommer att framstå i medieljuset. Efterhand kommer olika karaktärer att mejslas fram. En gnällmåns här och en bråkmakare där, en överkänslig drama queen här och en utåtagerande med bokstavskombination där. Någon får vara snäll, en annan dum och en tredje spritt språngandes galen. Ett färgstarkt galleri kommer att breda ut sig som en våt filt över en passiv, men ivrig skara som slaviskt följer varje nytt avsnitt av PT-redaktionens egen dokusåpa.
Och eftersom ingen röstas ut så kommer ingen undan. Även vikarier och praktikanter kommer att avtecknas utan minsta snällfilter. Det blir ett tufft jobb, men någon måste göra det.
Av flera skäl så skojar jag. En betraktelse över min tid på PT och mina relationer på tidningen måste vänta till efter min pensionering. Det är inte alla som tänker så.
Under senare år har flera nyckelromaner lanserats där mer eller mindre kända personer hänsynslöst och naket hängts ut. Ett annat exempel är Lidija Praizovics elevarbete på skrivarskolan Biskops-Arnö. I senaste numret av Filter berättar hon vad som hände när hon ocensurerat började skriva om sina klasskamrater.
Elever som tidigare gjort tummen upp för Lars Noréns dagbok och Karl Ove Knausgårds bokserie "Min kamp" blev oerhört upprörda över Praizovics texter. Hon hävdar att hon blev utfryst, men vägrade backa. Eller som hon själv har sagt:
"Så länge det inte drabbar det egna arslet så sympatiserar folk med vad du gör".