Har Ni sett döden i ögonen någon gång. Jag inbillar mig att jag gjort det. Ett par gånger självförvållat och några gånger oförskyllt. Allt kan ändras från ingenstans inom loppet av några sekunder.
Det är inte på grund av att man närmat sig åldern då begravningar är lika vanligt förekommande som födelsedagar för nära, kära och andra vänner som tanken på hur skört livet kan vara fladdrade förbi. Tänk på dem som vaknade någonstans i den grekiska ö-världen med omnejd igår och inte fick uppleva morgondagen efter jordbävningen. Och i det sammanhanget är ändå inte den delen av jordklotet att jämföra med de platser där krig, svåra sjukdomar och svält grasserar.
Men döden lurar överallt och även om jag inte är vidskeplig tror jag banne mig att en turängel suttit på axeln någon gång.
Exempelvis en kväll under den ljusa tiden när tidigare Wibax-spelaren Johan Eklöf, vännen Johan Markinhuhta och jag var på väg hem från Bodentravet. Ett par E4-kilometer innan avfarten mot Musikhögskolan satt vi och småpratade. Femtio meter framför oss körde en långtradare. Jag sneglade mot hastighetsmätaren och noterade att jag körde cirka 85…på den dubbelfiliga E4:an. Nittionio gånger av hundra hade jag bytt fil och kört om långtradaren, men den här gången struntade jag i det och inväntade den stundande avfarten. Ett par sekunder efter jag sneglat mot hastighetsmätaren swishade en bil förbi till vänster om oss i enormt hög hastighet. ”Vad var det där”, undrade jag. ”En bil som kör mot trafiken” ylade Eklöf och greppade mobiltelefonen och ringde larmcentralen.
Ekipaget som körde mot trafiken hann köra in i en annan bil och skada en backspegel vid Ladrike innan hen vände mot Piteå igen. Polisen fick till slut stopp på vansinnesfärden och det visade sig att någon, förmodligen under alkoholpåverkan, tagit fel uppfart vid Hemlunda-avfarten och därmed hamnat mot trafiken.
Ifall jag tagit beslutet att köra om långtradaren hade frontalkrocken varit oundviklig.
En annan gång, en iskall januarimorgon för många år sedan, fick jag i en vit Saab möte med två långtradare i bredd. Den ene körde om den andre det fanns inget annat val än snödrivan.
En tredje gång fick jag på väg norrut mellan Uppsala och Gävle möte med en långtradare vars släp ”snedställde” i ishalkan och tog hela körbanans bredd i anspråk. Det blev diket för mig den gången också.
Från is till vatten är steget inte långt och även runt fridfulla Renöhamn kan farorna lura. Glömmer aldrig när Polisbåten – förmodligen hade besättningen solen i ögonen – i spegelblankt vatten tryckte ned gasen från stillastående. Min dåvarande lilla femmetersbåt höll på att välta i svallvågorna.
Och vid ett annat tillfälle var jag centimeter från att rammas av Räddningsbåten under utryckning. Inne mellan stenpirarna. Jodå, chauffören i Gävletrakten, Polisbåten och Räddningsfarkosten bad om ursäkt vilka godtogs och sedan var det utagerat.
Under rubriken självförvållat hamnar en hemfärd från Stockholm i 20-årsåldern när jag med tre andra passagerare slumrade till och bredsidade min Volvo i en bergvägg. Bilen hamnade på skroten, men alla klarade sig helskinnade.
Vi lever alla på lånad tid. Själv hoppas jag överleva Viktresan. Lite mer än två månader kvar nu…