En doft av lantlig idyll svävar över mina ägor. Fjorton liter hönsgödsel har skapat atmosfären och på dess ångor bärs jag tillbaka till barndomens kreatur. Någon stordrift var det inte fråga om. Verkligen inte. Fuse härbärgerade som mest tre kor. Alla döpta efter hudfärg och teckning. Wita, Schvårta och Precka.
Precka åt kläder. Inte bara familjens. Särskilt ihågkommen för att ha idisslat i sig farbror Ernsts långkalsonger. Hon plockade dem från klädstrecket där de hängde på tork, för att sedan läggas undan för sommarförvaring. Kossan hade de fyra magar som krävdes för att bryta ned vinterkalsongerna som tillsammans med kosoppen gav sommarmjölken en intressant bouquet. Sådan var Precka. Jag grät bittert och ville kräkas när Göte Rönngrens slakteribil hämtade henne för den sista färden.
Mitt lantbruk föder ingen. Utom plantförsäljare. Här finns endast växter för syns skull. Dödligheten är hög och de som inte vintern tar kål på , ockuperas av främmande makt och utplånas. "Främmande makt" var fel, förstås. Så här är det. Jag köper och planterar sörländska, ädla växter som ska göra min trädgård vacker och spännande, vilket ogillas av de inhemska växterna som genast ger sig på nykomlingarna. Det främlingsfientliga hemvärnet för gerillakrig. Kamouflerade smyger de runt och planterar sig i de blomster som mest liknar dem själva. Upptäcks först när de står där, stora och välnärda, och lyser hysteriskt gult och all min möda är till spillo.
En engelsk slottsträdgård är målet. Rosor, rosor, rosor som bara kastar sig upp efter väggarna, som klänger på spaljéer och pergolor, som växer till monsterstora buskar och fyller luften med de underbaraste dofter och gör humlorna alldeles galna. Lummiga partier med träd och gångar och skvalande fontäner som gör en pinknödig. Ett paradis på jorden.
Drömma går ju. Till råga på allt har hunden råkat svälja en kylskåpsmagnet. I väntan på att den ska ta sig genom kretsloppet, får han agera metalldetektor. Förväntansfullt väntar jag på det där pipet som ska avslöja att här ligger inte en hund begravd, men väl ett mynt eller en vansinnigt värdefull ring från 500 f.Kr. Ännu inget pip. Å andra sidan för skwåtatrasten ett sådant oväsen att pipet från fornfynd knappast kan göra sig hört.
Grannen hittade en fornnordisk lägerplats som sorgligt nog, i dubbel mening, visade sig vara grannkaninens gravplats. Grannen med den förmodade fornnordiska lägerplatsen , har på tal om gravplats, ett delikat problem. Nämligen att ge Herbert, som ligger i frysboxen, en värdig begravning. Vad ska det stå på stenen? Ska det sjungas psalmer? På förslag står Lina Sandells "Bred dina vida vingar". Mikael Wiehes "Mitt hjärtas fågel" är ett annat. Herbert var en trevlig papegoja. En grå jacko.
Kanske blir det en gemensam ceremoni. I min klädkammare förvaras två sedan länge döda kamrater. Kremerade. Tanken är att dom ska få vila under ett träd, men det blir inte av. "Får man ta hunden med sig in i himlen när man dör ...?"