Sjunde maj. Snön vräker ner. Tujan utanför fönstret är alldeles vit. Julstämningen förstärks under måndagen. Mobilen ringer. Det är Småland som anropar. Sonen vill förvissa sig om att modern är vid liv. Säger att han ska skynda sig ut. Måste klippa gräset. Det är jättehögt. Den vid liv varande modern blickar ut genom fönstret. Snöflingorna har muterat till hagel. "Jaha du, själv ska jag dra fram snöslungan", säger modern och känner sig ömkansvärd.
På kvällen tittar jag på tv-programmet "Vem bor här?" Drabbas av tanken att starta ett eget program på temat "Varför bor jag här?" På denna plats, på jorden. Tanken skickas ut i rymden. En kvinna i bekantskapskretsen, med särskilt goda mottagningsförhållanden, ringer upp och undrar om den där andra tv-serien "Där ingen skulle tro att någon kunde bo" i själva verket inspelas här. Hos oss. Fjällen, fjordarna och fåren är bara bakgrundskulisser. Inte omöjligt. Inte alls omöjligt.
Första avsnittet i "Varför bor jag här?" får handla om mig. Så "Varför bor jag här?". Jo, det beror på att den där värmlänningen och karolinern Daniel Skragge, lyckades fly rysk fångenskap i Riga och ta sig tillbaka till Sverige 1711. Sen hamnade han i dansk fångenskap, men tog sig också ur den knipan.
För sina militära framgångar blev han 1719 adlad Lagerborg och fin nog att gifta sig med adelsdamen Sophia von Rohr, som han redan hade barn med. Det föddes barn vart och vartannat år (hur han nu hann med att göra dom mellan alla bataljer) och den yngsta blev min pappas anmoder.
Den till Lagerborg förädlade Skragge krigade mot ryssarna 1741 . Fälttåget sköttes så illa att stackars överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt hemkallades och avrättades. Bättre gick det för Skragge Lagerborg. Han befordrades till överstelöjtnant och tf chef över Västerbottens regemente, med placering på kaptensbostället Kungsvik i Nederkalix socken. Och, för att gena i en lång släkthistoria, därför bor jag här.
Skragge Lagerborg fann sig tillrätta i Nederkalix. Det gjorde inte alla krigskamrater. En skriver om "enslighet, obygd och dödsstillhet som griper och bryter ned och slår en med ångest". En annan beskriver tillvaron så här:
"Här är den stillsamma lidelsens land, den instängda glädjens boning. Ett evigt enahanda från morgon till kväll, en gränslös enformighet både ute och inne. Man domnar bort och blir likgiltig, sedan man tröttnat på att vara elak. Kölden och mörkret slå en till jorden, trampa en tungt på bröstet, hånskratta och slita själen ur kroppen:"
Jamen, hallå! Så farligt är det väl ändå inte. Och om den där anfadern inte varit en så listig typ och rymt ur rysk fångenskap, kunde jag ha hamnat i Sibirien. I jämförelse bor jag, trots majsnö, hagelskurar och isvindar, i Paradiset.