Kanske ska jag göra en flygtur. Hade tänkt mig till Jönköping. En heldagsexpedition som startar vid femtiden på morgonen och avslutas vid åttatiden på kvällen. Den som planlade det här landet kan inte ha haft många poäng i praktisk filosofi. Staplar in till sonen, totalt utpumpad med en byrå på hjul. Stor och tung, men vansinnigt lättkörd.
Som sagt, jag har tänkt mig till Jönköping. Men man vet ju aldrig var man hamnar. Resan går Luleå-Stockholm-Göteborg. Sista etappen Göteborg-Jönköping med buss. Många chanser att någonting går fel. Blåkulla ligger ju bra till. Säsongsmässigt.
De där flygpassagerarna som skulle till Sundsvall och hamnade i Luleå hade i alla fall tur. De som skulle till Luleå hamnade ingenstans. De kan förresten vara glada de med. Det kunde ha blivit Turkiet. Talar av erfarenhet.
För många år sedan fick jag den dåliga idéen att dra iväg familjen till Jugoslavien. Det var Jugoslaviens sista sommar och 42 grader varmt. På natten! Sedan blev det krig. Vad gör dom där i Jugoslavien? undrade åttaåringen som tittade på Aktuellt. Dom bor där, sa den allvetande modern. Olyllo dom, sa åttaåringen. Ja visst. Olyllo dom.
Om kapten och hans besättning led av värmeslag eller någon annan förvirrande åkomma är okänt, men de visste uppenbarligen inte vart de var på väg. Passagerarna var på väg till Jugoslavien, kapten och hans besättning var på väg till Turkiet. Planet det bara flög på, som flygplan gör. Likt pappas gamla arbetshäst, hittar de själva och det är ju bra, eftersom piloter påstås överlämna flygandet till autopiloten och själva sova under flygturen. Ett påstående som inte är oemotsagt. Emellertid hände det sig att när vi fick de där lapparna som ska fyllas i för att man ska bli insläppt i det främmande landet, utbröt protester bland oss passagerare.
– Va? Går det här planet till Turkiet? Det står inreseland "Turkiet" på lapparna. Vi ska ju till Jugoslavien!
Flygvärdinnor och stewarder bad om ursäkt. Oj då, det blev visst litet fel. Nya lappar och vi andades ut. Ända tills vi upplystes om att vi om tio minuter skulle landa i – Turkiet! Det var Jugoslavien i alla fall. Planet hade hittat rätt.
Jag är flygrädd, men flyget är mer rädd för mig. Vill helst inte låta mig gå ombord. Piiip, låter det när jag står under Pärleporten och säkerhetskontrollanten spänner ögonen i mig och frågar om jag har något flytande (nitroglycerin, typ) i handbagaget. Sedan blir jag omklappad från topp till tå i jakten på massförstörelsevapen. Känner mig som Irak, oskyldigt anklagad för detsamma av president George W Busch.
Nästa gång jag passerar säkerhetskontrollen och för femtielfte gången blir "slumpvis utvald" av systemet, känner jag för att säga som så att , om bara planet är i flygbart skick, kapten är mätt, utsövd och nykter, inte strejkar eller tar oss med i ett kollektivt självmord ska nog det här gå bra. Men så säger man inte. Det vore väldigt ofint och fördomsfullt. För det går ju bra. För det mesta.
Glad Påsk!