Mitt under statsministeromröstningen skreks det från läktaren “Ulf Kristersson, du lovade en Förintelseöverlevare att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Du tog henne i hand. Du tog henne i hand”. Sedan blev han utplockad.
Reportern frågade den nyvordne statsministern om han uppfattat vad som skreks. Det hade inte den nyvordne statsministern, bara att det skreks och, förklarade han för reportern, man får inte skrika i kammaren.
Är det möjligen sådant som går under begreppet “vandel” som finns inskrivet i Blåsippe-dokumentet “En natt på slottet”. Den som brister i vandel åker inte bara ut ur kammaren, den kan åka ut ur landet. Vad vandel står för är grumligt, liksom vem som ska övervaka vår vandel. Handlar det om bristande krage på folkdräkten och moralpoliser som stoppar mig i visiteringszonen och säger; “Hur var det här då? Du får allt följa med och förklara dig”.
Nu vet jag inte om det bara är de folkvalda politikerna som får skrika i Parlamentet och inte allmogen på läktaren och om samma regel gäller Sveriges riksdag. Om det exempelvis varit Liberalen Johan Pehrson som skrikit så där åt Ulf Kristersson, hade det då varit okej eller hade också han åkt ut ur kammaren med huvudet före? För det är ju inte omöjligt, rätt möjligt faktiskt, att han i egenskap av humanistiska Liberalernas härförare tänkte som mannen på läktaren men fann tillfället att uttrycka sin åsikt illa valt. Och höll tyst. Det gör inte alla liberaler. En del gråter. Dit hör förra partiledaren Maria Leissner.
Ulf Kristersson förnekar att han lovat Förintelseöverlevaren Heidi Fried någonting och hur som så har Johan Pehrson gett frikort åt sådant som kan likna vallöften. Exempelvis att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna och komma med pengagåvor till elchockade medborgare första november. I valet säger man en sak och efter valet någonting annat för då måste man kompromissa. Inget parti får allt, förklarar Pehrson.
Men där har Pehrson fel. Jimmie Åkesson fick allt. Bingo! Om man studerar avtalet riktigt noga kan man kanske finna någon liten detalj som saknas, säger han i en intervju. Han sitter nöjd. Ulf Kristersson behövde hans mandat men ville tydligen inte ha hans olämpligt twittrande lärjungar i regeringen och Jimmie Åkesson tog jäkligt bra betalt för att styra Sverige gömd i inre regeringskabinettet. Är det det som är paradigmskiftet?