Jag är nyopererad i en axel vars ledband inte riktigt suttit fast. Ingen värstinggrej, men tillräckligt stor för att bli ordinerad vila ett antal veckor. Då kanske jag inte borde skriva en krönika tänker du, men något måste jag väl få fördriva min tid med. Dagarna är just nu fokuserade kring tre saker. Först morgonkaffet. Otroligt viktigt. När det är avklarat behövs någon form av luft. Det kan vara en fika i solen eller promenad. Sen är det dags för vilostund och ljudbok eftersom min kropp inte fysiskt klarar av att sitta upp i mer än två timmar åt gången.
Efter det middag och serier innan det är dags för kvällste. Låter det deprimerande i dessa mörka tider? Antagligen, men jag är för slut för att ens orka bli deppig över det.
När tekoppen är uppdrucken är det dags för sängen igen. Och sådär går dagarna. Vilket liv va. Påminner om boken "Ett år av vila och återkoppling" av Ottessa Moshfegh. Den stora skillnaden mellan mig och protagonisten är att hon befinner sig i New York och jag i Säffle. Annars är vår vardag sig rätt lik. Att som 27-åring behöva hjälp att smöra en macka är prövande. Att klä på sig, öppna en burk eller duscha är väsentliga saker som jag unnar varje vuxen individ att klara själv.
Man klarar sig ju utan vissa saker. Till exempel att inte borsta håret på några veckor eller att gå utan sockar. Dessa semesterbeteenden är betydligt enklare att exkludera ur vardagsrutinen på sommaren jämfört med hösten. Att gå ut i tofflor utan sockar i oktober är faktiskt ingen hit. Då är man extra glad över föräldrar som kan hjälpa till att bre mackan, sätta på bilbältet och kamma håret. Det är dock prövande för relationen, det ska vi inte sticka under stolen.
Här hade det kanske passat att skriva något fint om hur viktigt jobb vårdpersonalen gör men det tror jag redan alla är övertygade om. Herregud på era axlar vilar hela vårt samhälle och det har det alltid gjort. Genom alla tider. Så vem är jag att gnälla över fyra månader med en slynga? Ingen. Men det gör jag ändå. Det är förvånansvärt hur snabbt man vänjer sig. Att ens skriva en krönika på ämnet.
Nåväl, den lilla värdighet som fanns kvar i kroppen försvann i veckan när min cancersjuka mamma hjälpte mig tvätta mitt hår. Framåt mot härliga tider!