Alla som sticker ut hakan och har åsikter i kontroversiella frågor kan räkna med att få sin beskärda del av näthatet. I mitt fall handlar det om när jag har åsikter om invandrarfrågor och rasism, Israels ockupationspolitik eller när jag skriver om religion.
Det har varit hot och hat. I något fall har tanken på polisanmälan föresvävat mig. Men främst har det handlat om att jag är landsförrädare, arabälskare och psykiskt sjuk. En gång hoppades en kristen man som är verksam i Piteå att jag skulle få en jobbig död och tvingas be gud om nåd och förlåtelse.
Men jag är man och när det handlar om näthat är det en viktig distinktion. Kvinnor som på något sätt ådrar sig missnöje kan räkna med att deras kön hamnar i centrum när hatiska och hotfulla män, ja, det är nästan alltid män, vräker ur sig. Bakom många av de våldsamma utbrotten kan man ana frustrerade, kränkta och maktlösa män som lever marginaliserade liv.
Det är kanske ingen nyhet, men när Uppdrag granskning låter några av de utsatta kvinnorna själva läsa upp de grova och hatiska breven blir det groteskt, nästan overkligt. Det ska lemlästas, mördas och våldtas på det mest bestialiska sätten. Man vill gärna tro att det handlar om allvarligt störda män, men tyvärr misstänker jag att det i många fall handlar om annars normala män som i anonymitetens skugga tar sig rätten att verbalt skända och skrämma kvinnor.
Män som hatar kvinnor.
Nej, vi lever inte i Saudiarabien. Vi har inte lagar som ger oss män oinskränkt makt. Vi graderar inte kvinnor som lägre stående varelser, men om vi skrapar på den polerade ytan i ett Sverige som trots allt har kommit en bit när det gäller jämställdhet så är jag inte riktigt säker på vad som döljer sig.
Vi kanske inte skriver anonyma spyor och frossar i hur vi ska våldta någon med ett basebollträ. Vi kanske inte slår den vi säger oss älska och vi kanske inte låter maktspråk försåtligt blomma. Men jag tror att många män i varierande grad blir provocerade och känner sig hotade när kvinnor tar plats och utnyttjar den självklara rätten att höras och synas. Balansen rubbas och positioner förskjuts. Det är kanske därför som kvinnliga politiker på riksnivå fortfarande kan få en överseende klapp på huvudet eller helt simpelt nonchaleras när de framför sina åsikter. Med detta menar jag givetvis inte att alla män är mansgrisar, men jag tror man ska vara försiktig med att svära sig fri och hävda att det här gäller inte mig. Det är kanske precis just det det gör.
Därmed inte sagt att alla män hatar kvinnor.
I onsdags såg jag en dokumentär som hette "Basketbröder". Den handlade om det framgångsrika jugoslaviska landslaget i basket runt 1990. I centrum serben Vlade Divac och kroaten Drazén Petrovic som blev världsstjärnor i den amerikanska proffsligan NBA.
De två var bästa vänner och stod varandra mycket nära, men så kom det förödande och blodiga inbördeskriget. Den forna vänskapen förbyttes i fiendskap. Kärlek övergick i hat. Det är en smärtsam dokumentär som behandlar en extrem tid, men i ett djupare perspektiv säger den också mycket om oss människor. Saker som vi kanske inte vill tro oss vara kapabla till.
Men det gäller väl inte dig?