.
I min bokhylla står ett kort på mig och mina fyra bästa vänner. Det är så pass gammalt att det är framkallat i den där lilla fotobutiken som förut fanns mittemot Gottis. På kortet står vi alla uppradade, med likadana t-shirtar. Tryckt över bröstet: våra ansikten och "Har du sett dömjen?!" Det var PDOL, vi hade vår traditionella middag hos Zara innan vi gick ut på området och sedvanligt tappade bort varandra, och vi hade allt framför oss.
.
Vi är tretton när vi träffar Johanna, när hon flyttar till Piteå från Boden och börjar spela handboll med mig och Zara i SGIF. Jag och Anna spelar fotboll i MSSK, och Zara och Tove i PIF. I början är det spretigt, vi tillhör alla en löst formad storgrupp som hänger i Munksunds båthamn och på gamla Åhlénstrappan. Eller ja, inte Johanna. Hon är ju nyinflyttad, har vanliga trosor med synbar kant och pluggar hela tiden. Men så en dag ryktas det om att en av de två år äldre hockeygrabbarna tycker att hon är snygg och då jävlar blir det fjutt på Norra Pitholmsvägen och pappa Jannes sju svåra år tar vid.
.
Femton år och den stora gruppen har luckrats upp, eller så har vi klivit ur den. En natt öppnar vi fönstret i Johannas rum. Pappa J sover lätt, så vi har gömt skorna ute i en buske tidigare under kvällen. Jag fastnar lite i fönsterkarmen och Johanna blänger, men fortfarande hörs snarkningar från övervåningen. Vi drar på LAN och spelar CS med stora hörlurar, äter dillchips och luktar Date-parfym. Kommer hem, hela huset är tyst, och vi är hungriga – men pappa J sover ju lätt, vi vet ju det. Så vi tar polarmackor och skivad skinka från matkällaren, djupfrysta, och värmer mot elementet i hennes rum. Pappa J sover som en stock ända fram till när någon spiller ut hela mjölklitern i trappan.
.
Sexton och hela första året på Strömbacka känns som ett enda, långt PDOL. Människor vi aldrig har sett förut, ett fik lika stort som Pitholmshallen och nya klassisar. Fester i Skoterstugan, pojkvänner och p-piller. En helg är Toves föräldrar bortresa och vi fixar utköp, check. Kvittot är fullt med Xide chili/mandarin och Fadøl. Dagen efter misstänker ingen av föräldrarna något och ingen torskar. Ja, fram till att föräldrarna kommer hem och hittar kvittot på köksbordet, med alla våra namn och vad vi har beställt nedskrivet på baksidan. Alex: Tre sjunollor. Helvete.
.
Arton och Timbaland på Pentryt. Skriker med i "They way I are", fast ingen kan texten. Glittriga klänningar, suddiga ansikten, White Russians. Vi är i Johannas gillestuga och vi har inte planerat att gå ut just i kväll, men Johanna tjatar och jag viker mig. Anna är stenhård, vill inte, har inga kläder, bara långkalsonger. "Du får ta en klänning av mig", men Anna har ju inga strumpbyxor och Johanna har bara ett enda par. Och det blir kvällen då Johanna tar på sig sin rödaste klänning, sina högsta stövlar och Annas långkalsonger, så pass inknölade i stövlarna att de inte syns förrän tryckaren spelas och lamporna tänds.
.
Tjugosju och vi hörs inte lika ofta. Två av oss har fått eller väntar barn. Den tredje har ett nytt jobb medan den fjärde har börjat plugga. Och jag har bott överallt och ingenstans. Livet kommer hela tiden emellan på något sätt. Nya jobb, nya lägenheter, situationer och vänner. Men det är endast deras nummer jag kan utantill, deras föräldrar jag vill bjuda till mitt bröllop och deras hemadresser (med postnummer!) som jag fortfarande kommer ihåg.
.
En uppväxt formad av föräldrarna, ja, men lika mycket av och med dem. En ryggrad, en grund. En kväll då vi satt i någons föräldrars soffa och sa att vi borde ha ett gruppnamn, något som symboliserar oss – ett liv av girl power. Jag vet inte vem, men någon säger "Da Fittz".