Självförtroende och självinsikt är som bekant inte riktigt samma sak. Det där kan trassla till det för oss. Ibland blir det skämmigt uppenbart. Ett exempel är Idol då någon med megalomaniskt självförtroende tror sig vara en skönsjungande stjärna, men i själva verket är en tondöv falsksångare. Istället för lite klädsam självrannsakan så sågar hen juryn och avfärdar alla som försynt påpekar att det där med sång kanske inte är grejen.
Såg en undersökning där ett antal människor fått frågor om kreativitet. Det visade sig att en klar majoritet anser sig vara kreativare än andra. Resultatet är intressant, men knappast sant i objektiv mening. Snarare visar det väl att vi människor gärna överskattar våra förmågor och ofta låter önsketänkande styra vår självbild.
Visst är det bra med självförtroende, men kryddat med en dos självinsikt är det större chans att verkligheten överensstämmer med kartan. Man slipper i alla fall stå där och tro att man sjunger lika bra som Beyonce.
Om vi har problem med självinsikten så är det ingenting i jämförelse med vår övertro på det egna minnet. Vi tror oss minnas mer än vi gör och dessutom är det vanligt att hjärnan omedvetet fabricerar falska minnen vid behov. Dessutom tenderar minnen att förändras över tid.
Det här visar tydligt modern forskning och slutsatsen måste bli att vi människor är tämligen opålitliga när vi kommer med tvärsäkra minnesbilder.
Ett exempel är när ett gäng gamla gubbar umgås över ett par öl och börjar minnas svunna fotbollsbedrifter. Det är ingen hejd på framgångsrika, ja, snudd på landslagsmässiga karriärer, som på grund av trasslande knän eller andra intressen (läs: bärs och brudar) fått abrupta slut.
Jag kan ha överseende med defekt självinsikt och taskigt minne, men absolut inte med människor som saknar humor. Okej, jag har viss förståelse för att Country Bob får något desperat i blicken när jag underhåller honom med skojiga historier och när Benny Bing-Bång drar sina usla sexskämt får han nöja sig med roade huvudskakningar.
Men att sakna humor är en tråkig defekt. I början av 70-talet när vänstersekterna i Sverige var lika talrika som gräshopporna i Bibelns Egypten så var det gravallvaret som gällde. Här ska fan inte skämtas.
Utan övriga jämförelser verkar de nutida sekterna som fått invandrare på hjärnan också sakna humor. Att de dessutom saknar självinsikt och är tondöva gör inte saken bättre. Således flödade Avpixlat av bittra och hatiska kommentarer efter att de tagit del av Värnamo Nyheters slagfärdiga och ironiska krönika med rubriken "Hur många Sverigedemokrater tål Sverige" signerad Lars Alkner.
Med subtil träffsäkerhet generaliserar han på exakt samma sätt som SD-folket gör. Låt mig bjuda på ett kort citat:
"För att inte tala om deras våldsbenägenhet och dåliga ölsinne, vilket även de ledande inom gruppen visat på senare tid. Det verkar vara kulturellt betingat och ligger väl i blodet. De har helt enkelt en annan brotts- och spritkultur."
Att inte sektmedlemmarna runt Avpixlat håller med är en sak, men nog borde man orka dra på smilbanden. Fast det var ju det där med humor.