Att vara ansvarig utgivare är ofta ett osynligt arbete. Den största delen av jobbet sker i kulisserna. Artiklar, bilder och filmer är ett resultat av beslut som fattas innan publicering. I slutändan handlar det om ett tydligt ja eller nej. Publicera eller inte. Svart eller vitt. Men verkligheten innehåller många nyanser av gråskalor och nyheter vi producerar är en väv av ord i många olika färger.
Ibland är arbetstiden för att diskutera olika aspekter flera gånger större än vad det tar att göra själva jobbet. Så ska det vara. Seriös nyhetsmedia tar ansvar för det vi publicerar.
Till viss del handlar jobbet som ansvarig utgivare också om att försvara publiceringar i efterhand och det är den mer synliga delen av uppdraget.
Det finns en uppfattning om att publicistiska frågor till största delen handlar om vi ska namnge en person eller inte. Det är förvisso en av de svåraste delarna, men för det mesta handlar det om någon form av motsats. För även om grunden är att vi som nyhetsmedia berättar det vi vet för våra läsare måste vi bedöma om omskrivna personer kan drabbas av det som heter oförsvarlig publicitetsskada.
Det kan handla om att detaljer i en text går bort. De ger liv till berättelsen, men skulle samtidigt innebära att en vidare krets kan räkna ut vem det handlar om – när det viktiga är att berätta vad som har hänt och inte vem det har hänt.
Ett färskt exempel på namngivning handlar om tv-profilen Paolo Roberto som greps när han köpte sex. Han var själv snabb med att gå ut och erkänna. Ville rannsaka sig i media och berätta om hur det kunde bli så här.
Det är en typisk utgivarfråga, samtidigt som det inte finns någon mall att följa. Även om alla beslut vilar på samma lagar och regler är de fortfarande unika. Utpekade personer ska få komma till tals, men genom att publicera en längre intervju där Paolo Roberto får berätta om hålet i sin själ och att det var anledningen till hans agerade upprätthåller man den patriarkala strukturen i samhället.
Istället för att fokusera på problemet med sexhandel och att män tar sig rätten att köpa kvinnors kroppar ska vi sympatisera med en enskild individs svåra upplevelser i uppväxten.
Det gör att män återigen äger historien och att kvinnan fortfarande är både maktlös och röstlös.
Mari Gustafsson, ansvarig utgivare