Implantat! Har du aldrig tänkt dö, du? Kommentaren kom från storasyster och gällde lillebrors beslut att vid fyllda åttio tacka ja till att vässa bettet med implantat. Så himla skruvat. På minst två sätt. Insåg han inte hur bortkastat det var att investera i något så dyrbart. Vid hans höga ålder. Hade han inte tuggmotstånd så han klarade att få i sig det lilla som skulle behövas den tid som återstod innan han så att säga tuggat färdigt. Och det fanns ju flytande. Välling, fil och annat lättsvalt. Implantat så slösaktigt. Borde han inte tänka på annat. På arvet.
Lillebror, som inte såg implantatet som något avskrivningsprojekt, hade inte förväntat sig påhejande av något slag. Storasyster var en smula inskränkt och detta var helt klart ett beslut som översteg hennes ribba för vad som kunde betraktas som fullt normalt för en åttioåring. Tandimplantatet genomfördes och har nu tjänat honom väl i snart tio år och ingenting tyder på att han inte kommer att ha glädje av satsningen ytterligare tio år. Mer troligt att implantatets bäst-före-datum går ut långt före innehavarens. Det kan han tacka sina gener för. Och till viss del implantatet. God tandhälsa befrämjar hela systemet, något vilken rörmokare som helst kan räkna ut. Tyvärr är politiker inte rörmokare.
Ett par i bekantskapskretsen sålde vid fyllda sextio sitt hus. Och flyttade. Till lägenhet? Nej då. Till Spanien? Nej inte det heller. Till Hemmet? Ja, till ett nytt hem. De byggde sig ett nytt hus. Ett drömhus. Ock, ock, ock så korkat, ojade sig människor med sunt förnuft och tyckte som så att nog borde dom där få huvudet undersökt. Vad trodde dom? Hade dom aldrig tänkt dö, dom heller. Döden kommer alltid, men paret fick tjugotalet fina år i sitt nya hus. En orsak var troligen husbygget. En nytändning i livet som lunkat på.
Här om veckan bevistade jag en begravning. En tidigare granne och bekant sedan barndomens dar hade övergett världen. Han hade alltid planer. Aldrig med förbehållet "om jag lever". En besvärjelse människan börjar mumla någon gång efter sextio. Som en försäkran till Vår Herre att vi minsann är ödmjuka och inte tar något för givet och absolut inte vill förhäva oss. På något sätt. Han blev nittiotre. Mitt i steget tog det slut.
Att jag skriver det här beror på att jag planterat en ny häck och känner mig oförståndig. Hundra pinnar står där på rad. Ynkligare har inte skådats. Får jag verkligen uppleva denna investering uppväxt och urtjusig? Ovisst. Men spännande är det och någonting måste man ha sig för, annars blir det skittråkigt. Minns en fyraårings syn på livet och döden.
– Mamma, när måste vi nu dö?
Det vet man inte, sa den annars allvetande modern.
– Nog hinner vi väl leka först?
Jadå, vi hinner leka jättemycket. Man kan till exempel leka trädgårdsmästare och plantera en sibirisk lärkhäck.