Jag brukar tänka på hur vi håller på. Stökar hit och än dit och blir varken mer nöjda eller mer missnöjda. Bara tröttare och med mindre energi. Dessutom tycks en och annan rynka bli tydligare mellan ögonbrynen.
Vi pratar om det hela tiden. Hur vi städar och plockar undan när någon ska komma, hur vi vill att allt ska vara mer eller mindre perfekt. Alla håller med. Någon säger att de släppt lite på det där och är liksom lite mer ... avslappnade.
Jag har fortfarande inte kommit hem till någon vid ett planerat besök där huset varit halvt upp och ner.
.
- - - - - - - - - - -
Men jäklar i min låda
om någon ska komma!
Då blåser vi bort
och fixar i ordning
- - - - - - - - - - -
.
Hemma hos oss känns det ofta som att det bor dubbelt så många personer som det verkligen gör. Och alla har typ fyrtio par skor var. Jag fattar inte hur vi lyckas. Men jäklar i min låda om någon ska komma! Då blåser vi bort och fixar i ordning. För tänk vad folk skulle tycka om de kom in och såg den vardagliga förödelsen. Samtidigt är det ett perfekt tillfälle att just plocka undan i huset, menar jag, med svetten lackande i pannan. Puh!
.
Måste. Borde. Skulle behöva. Sjukt tråkiga ord. Om sanningen ska fram skulle dessa ord inte finnas. Jag menar hur kul är det att ”måsta träna” eller att ”borda städa”? Allt som ska göras blir roligare om man använder ordet VILL.
Det blir liksom mer frivilligt och luftigt i vardagsverksamheten!
.
Min tolkning är att vi konstaterar att vi går an, att vi har för höga krav på oss själva och att vi ”borde” sänka ribban. Men längre än så kommer vi inte. Fortfarande vägrar vi ha stökigt när folk kommer på besök.
Själv kan jag sannerligen uppskatta att komma hem till folk där är lite rörigt. Känns som att man kan chilla lite mer. Slappna av. Och främst – det kanske gör att jag själv skiter i att plocka undan då hen kommer hem till mig. Skitskönt!
.
- - - - - - - - - - -
Jag styrs mer och mer
av ordet VILL,
än massa borden
och måsten.
- - - - - - - - - - -
.
Jag styrs mer och mer av ordet VILL, än massa borden och måsten. Hatar sånt som måste göras. Försöker i stället jobba på att känna vilja och lust.
Det går faktiskt oftast, men färdigheten bör tränas rejält. Gör den inte det, så kan jag också skjuta upp. Jag är rätt bra på det till och med. Som att jag tror att saker och ting liksom ligger till sig och laddar upp sig.
När sedan bilan hänger över nacken kommer motivationen och vips blir sakerna gjorda. Visserligen med lite fler stresshormoner påslagna.
.
Som påfåglar vecklar ut sin fjäderdräkt för att imponera på resten av påfågelsgänget motiveras vi sjukt mycket av att verka lite mer perfekta och välpolerade för omvärlden än vad vi är.
Har vi inga vackra fjädrar att breda ut och inget välbetalt jobb att glänsa med, så kan vi ju alltid kämpa på med vårt yttre och bättra på våra chanser att få kred.
Eller så enas vi om att skita i saker ibland. Att inte se städning som hinder för att träffa folk man tycker om, i stället för att sitta själv och tjura i Ajaxdoften.
Det borde kunna gå.
Att liksom testa och stålsätta sig och inte hålla på och gå an så mycket.
Nästa gång du väntar främmande – hur gör du då?
Hur stressad blir du av att folk ser att du också är en vanlig person som ibland har lite rörigt, som alla andra?