Beslutet "aldrig mer en hund", övergick efterhand till aldrig mer en valp, men kanske en hund och till sist, varför inte en valp? Så stod jag där på väntelistan hos en uppfödare av storpudel. En svart tik skulle det bli. Det blev en röd hanne. Varför? Ja, för att Herrans vägar äro outgrundliga. Den här gången hade Vår Herre valt ut strandpromenaden i mitt kvarter.
Lördag och här skulle fixas middag. Just som jag skulle sätta ugnen på 175 grader, överfölls jag av en oövervinnerlig iver att greppa gåstavarna och ge mig ut på en energiförbrännande promenad. Kände mig kallad. Inte minst för att vågen betett sig olämpligt.
Hunnen ett par hundra meter fick jag syn på den. Där stod den och brann i kvällssolen som en nyputsad kopparkittel. Visst är det väl en pudel? tänkte jag. En storpudel? Svårt drabbad av hundabstinens stavade jag mig fram och hälsade. Jadå, visst är det en storpudel, sa damen som satt fast i andra ändan av kopplet. Hunden var inte hennes. Hon var bara tillfällig vårdnadshavare. Den skulle nog omplaceras. Inte för att den var besvärlig, men på grund av ändrade familjeförhållanden.
Hur gammal är den? undrade jag. Sju (oj, så pass, jag trodde tre år) , åtta månader fortsatte damen. Va! Så lugn, så trevlig, så nätt och fin. Jesus Amalia. Om den här skulle omplaceras, ville jag verkligen vara med. Och det fick jag. Kommen till skarpt läge slog vankelmodet till. Tänk om jag blir sjuk. Tänk om jag dör. Insåg att det gör jag ju. Nu är den min. En asylsökande från Boden, som jag normalt aldrig skulle ha träffat.
Är du verkligen säker på att den här hunden bara är elva månader, frågade djurskötaren som klippte hans klor. Absolut, har papper från uppfödaren. Då har du fått ett praktexemplar, sa kloklipperskan och jag kände mig vansinnigt nöjd.
Den här röda hannen från Boden har inte samma gener som den svarta turbon från Lillpite. Den som nästan tog livet av mig både när han levde och när han dog. Snor inga skor, ej heller verktyg och plånböcker av hantverkare och besökare, rör överhuvudtaget inga grejer som inte är hans och käkar inte upp middan för gästerna. Ja ja, säger bekanta, det där går nog över när han bott hos dig ett tag. Så fördomsfullt. Okej då. På tjugoförsta dagen snodde han min frukostmacka. Jag som ibland misstänkt att han var sjuk, hjärtfel eller någonting annat energinedsättande, blev nästan glad. Han är nog alldeles frisk och normal. Det här kommer att bli jättebra.
När han kom till mig hette han Hasse. Inget fel på Hasse, bara det att en av mina grannar heter så och det kan bli litet dålig stämning om jag står här och ropar "Hasse, kom hit!"
Alltså fick han ett nytt namn. Han är namngiven efter en hemlös hund som flyttar till kyrkoherden i favoritserien (en av dem) Grantchester. Dickens heter han numera och är nöjd med det.
Du förstår väl att allt det här inte är någon slump, säger väninnan. Det var meningen. Nåja. Den som söker ska finna, står det ju i skriften. Somliga hittar en partner, jag hittade en hund. Förmodligen är det Gordon Black, han i hundhimlen, som skickat den röde till tröst. Noga utvald.