Det svenska curlinglandslaget var i OS-final och mamma sprang hem från jobbet, hela Åsgatan upp och rusade in i huset. ”Vad står det?!” nästan skrek hon från hallen, till pappa som låg i vardagsrummet. Jag kan se honom framför mig, pappa, hur han vilade med ena armen över soffans armstöd, glasögonen längst ner på nästippen, och hur han oförstående kollade på mamma medan hon kastade av sig ytterkläderna. ”Står i vad?” frågade han. Och höjde volymen något så att han kunde höra Antikrundan lite bättre.
.
De där situationerna. När jag kom hem från skolan och pappa suckande fick byta kanal till curlingfinalen, och vi hämtade mat från Sunes och åt framför tv:n. Vi hade annars ätit någon helt vanlig vardagsmat, vid köksbordet, och efter maten hade jag pluggat till något prov medan Antikrundan dånade från vardagsrummet. Men just då, just den dagen och veckan och månaden, var det OS och då gällde en ny vardag.
.
Undantagstillståndet, jag älskar det fortfarande. Jag älskar att ställa klockan mitt i natten för att se Sjöström simma, jag älskar att få längta efter en sketen tisdag bara för att se Sverige spela och det är nästan som att jag önskar att jag fick vara med, när Stenmark åkte nedför backen och Sverige stod still.
Och även om jag inte bor hemma så ser jag henne framför mig, mamma, som laminerar VM-tips som de har gjort på jobbet och som kutar uppför hela 640 meter långa Åsgatan, för att hinna hem i tid.
.
För några år sedan hade min syster ett nyårslöfte om att hon skulle börja intressera sig för sport och konsumera så mycket som hon bara kunde. Men endast med kvinnliga utövare. Genast dålig stämning, vi som hade det så trevligt hittills i den här krönikan, med sport och gemenskap och familj. Varför ska sport bli politik, varför får det inte bara vara sport?
.
Givetvis för att sport redan är politik. Vilket land som får ha OS eller VM, mutade FIFA-bossar, Berlin-OS 1936, Qatar-VM och Rysslands propagandaprojekt. Vem som har råd att utöva sin idrott och vem som inte har råd med det. Vem som överhuvudtaget är tillåten att utöva vissa sporter, och vem som inte är det.
.
Sport är en del av samhället, i vissa fall en riktigt stor del och ibland den allra viktigaste. Därför borde inte frågan vara om sport ska vara frikopplat från politik, utan snarare hur den kan bli ännu mer politisk. Hur den kan bli mer korrekt, mer rättvis och mer jämställd.
.
Hur många kvinnor är tränare för herrlaget? Hur många gånger säljer damlaget lotter utanför matbutikerna medan herrlaget knappt behöver bära sin egen utrustning? Varför är lönegapet så ofantligt stort mellan elitidrottande kvinnor och män? Varför är vissa sporter, till och med att ens vara publik, endast för de som är rika?
.
För mig är sport och idrottande ett av de tydligaste bevisen på att vi inte lever i ett jämställt samhälle. Dessutom är skevheten så ursäktad, så accepterad. Män får de bättre träningstiderna och större ersättning för resor – en typ av särbehandling som vi stoltserar med att ha kommit bort ifrån inom andra samhällsområden. Men inom sporten lever den kvar, som om det vore en naturlag och inte en mänskligt skapad orättvisa.
.
En orättvisa som så länge har varit enorm, men de som har makten att förändra verkar inte vilja göra det. Alltså vi. Vi som tittar på sport, vi som köper sportpaket från olika tv-kanaler, vi som går på matcher, vi som klickar på rubriker och läser artiklar, vi som går till sportbarer. Det är vi som verkar vilja ha det precis just såhär.
.
Vissa säger att det beror på att sport och idrott som utövas av kvinnor helt enkelt inte är lika bra, de drar inte lika mycket publik och därför inte heller lika mycket pengar. Det får mig att tänka på OS 1992 i Barcelona och skeetskyttefinalen. Skeettävlingarna var på den tiden inte könsseparerade och under just OS 1992 vann en kvinna hela skiten. Över alla män. Efter det slutade tävlingarna att vara mixade. Inte på grund av publik, pengar eller antal rubrikklick på Sportbladet, utan på grund av något annat, mer djupt bottnat. En kvinna som vann över alla män. Det funkade inte.
.
Nu äntligen är det fotbolls-VM, den här gången med herrarna. Äntligen VM-tips, vardagskvällar med hela gänget, ringa mamma före och efter matcherna, och sportbarer som kokar. Som en sommarpresent, precis innan semestern. Jag älskar det men jag kan inte låta bli att låta tanken skava: när kommer vi att bli lika exalterade över ett VM när kvinnliga landslaget spelar? Om tio, femton, tjugo år? Mer än så? Och när kommer de få lika mycket betalt för samma nedlagda jobb?
.
Med det sagt: det här är en mänskligt skapad orättvisa, alltså är det förändringsbart. Men bara om vi vill.