Strax före jul förlorade jag en person som betytt väldigt mycket för mig. Det är nu, efter vi tänt ett ljus på graven istället för på en tårta, som vardagssorgen landat, parkerat och verkar vara här för att stanna. Små brännande sår karvas ur bröstet för varje samtal som uteblir. Ytterligare hål för varje gång avfarten passeras utan att svänga in för en kopp brygg.
Jag har en grej jag gör en tid efter jag förlorat någon. En ritual, om man så vill. Jag brukar leta fram den avlidna personens telefonnummer och ringa dit. Medveten, naturligtvis, om att ingen kommer att svara, men det har ändå varit viktigt för mig i mina förluster. Som en del i att hjälpa allt sjunka in. En befästande bekräftelse på att linan defacto är kapad.
En vän som dog för snart tjugo år sedan, i hans mobilsvar upplyste han upprepande: “tjenare, ja kan int svara just nu…” Det var före Facebooks och Instagrams tid, men på den tiden ömma digitala avtryck som var så svåra att släppa taget om. För någon helg sedan, när det åter igen var dags för sorgeritualen var det inget mobilsvar som mötte mig i luren. Det var ett “det nummer du önskar nå är inte i bruk.” Används inte. Finns inte. Svarar därmed inte. Mer. Personen finns dock fortfarande på sociala medier, i min sms-inkorg, i min telefons fotoalbum. I varmt minne bevarad.
De här digitala avtrycken de flesta lämnar efter sig, gör de oss inte lite mer levande, även efter döden? Det är ju inte ovanligt att folk till och med har laddat upp filmklipp på sig själva, där man hörs tala, skratta eller kanske sjunga. Senast för en månad sedan, när jag fyllde år, dök det upp ett minne på Facebook där jag önskades grattis förra året av en person som inte lever längre. Därför har jag också svårt att ta bort avlidna vänner från såväl sociala medier som ur min telefonbok. Jag ser det som en bit av deras identitet, vår gemensamma historia, som förvisso blev kortare än min, men som ändå betyder något. Även om det kan vara jobbigt att påminnas nu, vet jag att jag kommer värdesätta det sen.
Jag påminns ånyo; tänk hur snabbt det går mellan att vara “i bruk” och att inte vara det. Ännu ett liv i mitt som stannade fastän mitt fortsatte. Ytterligare ett avslutat abonnemang, där jag i sms-historiken fortfarande kan höra hans röst och känna hans omtanke. Levande, fast ändå inte.