I slutet av april ser jag det första avsnittet av ”The Handmaid’s tale”, den HBO-producerade serien baserad på Margaret Atwoods omsusade roman med samma namn. Det har redan pratats en hel del om serien, och boken, så jag vet vad jag ger mig in i. Jag vet att jag kommer att möta en dystopisk framtidsberättelse och jag mår dåligt varenda minut, men kan inte sluta titta.
.
Framtiden är mörk. Få livermoderbärare är längre fertila och i USA finns en helt ny maktordning, som ska se till att människan överlever. Ingen lever längre fritt, landsgränserna är stängda och ingen kommer in. Eller ut.
.
De människor som protesterar mot den nya ordningen eller inte lever efter den, jagas och tillfångatas. De flesta är infertila och placeras i koncentrationsläger. Om de mot alla odds kan föda barn blir de handmaids, eller tjänarinnor.
.
Livmoderbärare som används till precis just, och endast, det. De får inte tjäna egna pengar eller ta egna beslut, och de får inte äta vad de vill, säga vad de vill eller göra vad de vill. De skickas till den nya maktens familjer som inte kan få barn med ett enda syfte – att vara familjens livmoder.
.
- - - - - - - - - -
Den här dystopin känns inte
som fiktion, den känns verklig
och greppbar.
- - - - - - - - - -
.
När jag ser serien blir jag rädd, kanske rentav vettskrämd, och det förvånar mig till en början. Det är inte första gången jag ser eller läser något som är så mörkt att jag måste ta små pauser. Men den här gången är det inte bara tungt, det är något mer också. Den här dystopin känns inte som fiktion, den känns verklig och greppbar. Nära, kanske.
.
Det är inte som att jag tror, att vi i morgon inte längre får arbeta eller rösta eller vara något annat än en livmoder. Jag är inte rädd för omkullkastandet av samhället, jag är rädd för det som min kollega Anders mumlade en dag: ”De största av fuck-ups händer medan vi inte vet om det.”
En mur mot Mexiko, ID-krav mellan Sverige och Danmark, förbud mot valfri klädsel, ”propagerande av homosexualitet”, och barnmorskor som vägrar aborter. Jag är rädd för att vi vänjer oss med nya dagordningar och agendor, som bit för bit normaliseras. Och att det händer utan att vi förstår det.
.
Den 4 maj reser jag och Jonny till ett Paris mitt i ett politiskt val. Jag är nervös innan vi åker, för terrorism och kravaller, för kaos, bråk och stök. För att åka till ett land där aborter kanske förbjuds och ett ”Frankrike för fransmän”. Vi vet ju vad det betyder.
.
- - - - - - - - - -
Vem ska skydda mina sköra
rättigheter, om inte jag?
- - - - - - - - - -
.
När nervositeten och ångesten springer i kroppen vill jag vara hemma bakom en låst dörr. Samla alla jag älskar och se till att de har det bra, där inne i den trygga kojan.
Kanske blir jag extra nervös den här gången, för att det som tidigare har varit ett demokratiskt problem i periferin numera är på affischer runt hela staden. Det börjar bli greppbart att de rättigheter vi har i dag, i den här delen av världen, aldrig någonsin har varit självklara.
Det är så lätt för andra att ta dem ifrån oss, särskilt om du är kvinna. Frankrikes näst största parti vill försvåra utförandet av aborter. De vill bestämma över människors livmödrar. Och folk röstar på dem. Vad händer efter det?
.
Inte konstigt att jag vill kuta hem och låsa dörren. Det är förmodligen inte unikt och det finns säkert någon psykologisk förklaring till varför vi vill fly in i det som känns tryggt. Men å andra sidan: Paris. Världen. Att få dricka vin på uteserveringar för pengar jag själv har tjänat och ha de kläder jag själv vill. Att få vara fri.
Vem ska skydda mina sköra rättigheter, om inte jag? Det går inte att kuta hem och låsa dörren.
.
Det verkar ju börja med en liten bit, som känns helkonstig men tillslut lär vi oss att leva med den. Ryssland och anti-gay-lagarna. Varför finns det inga stora rubriker om det längre? Barnmorskan som vägrar utföra aborter, vilka tankar väckte hon hos andra? Bit för bit, som sakta tänjer gränserna för vad som accepteras.
Därför blir jag rädd. För att det känns som att Atwood har beskrivit en överdrift, men inte ett påhitt. Vilken fuck-up händer just nu och vad kan vi göra åt den?