Den norrländska impregneringen

Det geografiska avståndet mellan Arvidsjaur och Stockholm gör det svårt – men kanske extra viktigt – för Liza Nilsson att behålla sin norrländska identitet. Här presenterar hon sin hemmasnickrade metod: Den norrländska impregneringen.

Foto:

Krönika2017-02-04 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag blir lika förvånad varje gång. Minst en gång i veckan slår den mig med en vansinnig kraft. Insikten: Jag bor i Stockholm. Jag. Liza Nilsson, dotter till Helene som hade gatuköket på Storgatan innan det blev Frasses och Håkan på fjärrvärmeverket, uppvuxen i det röda huset vid sjön på Lillberget i Arvidsjaur. Jag. Bor. I. Stockholm. Folk-bok-förd, tame­fan.

.

Även om jag är folkbokförd i Stockholm, så har jag – liksom många andra utflugna jävlar – ett enormt behov av att behålla min norrländska identitet. Det geografiska avståndet gör det såklart svårt. Efter tre år i huvudstaden har jag därför utvecklat en hemmasnickrad metod (dock noll procent vetenskapligt erkänd) som jag valt att kalla för den norrländska impregneringen.

.

Tillvägagångssättet är enkelt. Med jämna mellanrum åker man hem och tar tag i exakt allt man kan hitta som det står Norrbotten på – fysiska föremål, människor, platser, värderingar, känslor – och gnuggar in det allt man kan på kortast möjliga tid. Föreställ er följande mentala bild: Ett skvattrams-ris en kväll i juni i brist på myggmedel. Den metoden. Den desperationen. På hals, i glipor mellan klädesplagg. Våldsgnugga tillbaka Norrbotten in i själen igen.

.

-------------------------------

Klär mig i lager på lager med Fjällräven, Helly Hansen, fleece, flanell, stickat. Öppnar en flaska rödvin. Är Cameron Diaz i ”The Holiday”.

-------------------------------

.

Med risk för att ha målat upp en väldigt långsökt mental bild (är detta första gången skvattram används som metafor i svenska språket?) så följer en redogörelse för hur den norrländska impregneringen kan gå – och många gånger har gått – till i praktiken.

Inom loppet av fem dagar: Jag åker ut till vår stuga i skogen. Själv. Bär in ved. Klär mig i lager på lager med Fjällräven, Helly Hansen, fleece, flanell, stickat. Öppnar en flaska rödvin. Är Cameron Diaz i ”The Holiday”. Jag tar skoterkörkortet. Lär mig byta variatorremmen på en Lynx 550. Eldar i kaminer (plural). Köper min tredje Norrbottens-ring. Summan av allt blir till slut min mentala impregnering, mitt samhällsskydd och beredskap för livet i Stockholm.

.

När impregneringen är klar kan jag åka tillbaka. Jag är 110 procent zen i veckor. Ibland månader. Tills kullerstenarna, tunnelbanevagnarna, köerna och stressen trängt igenom och man ligger där, naken och förlorad utan skydd. Hålögd om natten, googlandes på saker som ”hur behåller man sin dialekt?” och där någonstans vet man att det är dags att åka hem igen.

.

-------------------------------

Jag är 110 procent zen i veckor. Ibland månader. Tills kullerstenarna, tunnelbanevagnarna, köerna och stressen trängt igenom och man ligger där, naken och förlorad utan skydd.

-------------------------------

.

En gång i månaden kommer jag skriva en krönika i Piteå-Tidningen. Jag har sålt in det till redaktörerna som en ”ungdomlig redogörelse över livet som norrbottning i vår fartiga huvudstad”. Fast egentligen – EGENTLIGEN – så är det nog bara Cameron Diaz, skoterkörkortet och de ändlösa brasorna i en annan kostym. Ett försök att tvinga kvar Norrbotten i en. Ett mentalt skvattram för att överleva huvudstaden.

Läs mer om