Den misslyckade kroppen, den misslyckade kvinnan

"Den här texten är inte hemlig, privat eller pinsam. Ätstörningar är inte individuella, de är strukturella."

Foto:

Krönika2014-10-11 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

2010, 2011, 2012 och en liten snutt in på 2013. Jag väger mig, svetsar fast siffrorna i minnet och låter dem styra mig. Vad jag har ätit hittills under dagen och vad jag ska äta senare, allt noggrant uttänkt, går som en remsa på repeat genom tankarna. Flera gånger per dag går jag till spegeln för att kontrollera, se så att jag inte inbillar mig någonting, om jag är större eller mindre än vad jag tror.

"Smal" är det enda jag eftersträvar, även om jag inte har någon definition, jag vet inte ens vad det innebär, det viktiga är att kroppen är under kontroll.

Tre olika städer, en längre utlandsresa och tvåhundratio högskolepoäng. Livet rinner förbi medan jag maniskt håller koll på det exakta kaloriinnehållet i en avokado, hur många timmar per dag jag måste röra på mig för att ligga på underskott och vilken träningsform som förbränner mest.

Jag fördjupar mig i om gluten påverkar vikten eller inte, hur salt binder vätska och påverkar tyngden, vilken diet som fungerar och vilken som inte gör det och hur många skedar yoghurt jag kan äta varje dag utan att det märks på vågen. Jag kissar på stickor som berättar hur stort kolhydratsunderskottet är, testar vilka digitala kaloridagböcker som är bäst och kan i sömnen komma ihåg vad jag har ätit under hela veckan, månaden, året. Till slut vet jag även hur enkelt det är att spy flera gånger varje dag utan att någon märker det och hur ångesten mildras lite, lite för varje kväljning.

Vi tror att ätstörningar innebär en väldigt liten vikt eller en ovanligt snabb minskning. Vi ser det inte som det är: ett komplicerat och ångestladdat förhållande till mat. Ett förhållande av vad som är "rätt" och "fel", av vad som är "bra" mat och vad som är "dålig" och en ångest när man inte följer detta. En ångest som riktas mot kroppen, och en ångest som kommer av kroppen. En höna och ett ägg, ofta båda, ibland samtidigt, ibland på grund av varandra.

Tre och ett halvt år och en post-diagnos för bulimi. Jag har samma kläder fortfarande. Det har aldrig varit en sådan stor skillnad på mig, ingenting som har avslöjat mig och det är ju så talande.

Ingen har missat den så kallade hälsotrenden och alla är vi påverkade på något sätt. Tidningarna skriker om att vi blir allt fetare och vi drunknar i smoothies och spenderar lönen på träningskläder för att göra någonting åt det absolut värsta vi kan tänka oss, i hela världen: att bli feta. Därför sker det en normalisering kring att "vara hälsomedveten", utan att vi ens har definierat vad just "hälsa" är. Vi har inte ens orkat poängtera att det enda som faktiskt är unikt är våra kroppar och att en tjock kropp kan vara minst lika hälsosam som en smal.

Så det är klart att det inte handlar om hälsa, det har det aldrig gjort.

Det handlar om utseendet.

Det blir extra tydligt då det för några månader sedan var "rätt" att fasta några dagar i veckan, "fel" att äta kolhydrater och numera är det "rätt" att eftersträva så kallad ren mat. Hur det påverkar "hälsan" har alltid varit sekundärt, primärt är utseendet och kontrollen. Och mitt i virrvarret står en samhällsgrupp där utseende- och prestationskraven följde med bröstmjölken. Samhällsgruppen som dominerar statistiken* för ätstörningar. Unga kvinnor.

Hur många mammor känner ni som med ena handen rör om i grytan, med den andra klär på fotbollskläder på ungarna, med ena foten ringer till pappan för att han ska komma hem med bilen och med den andra foten skriver handlingslapp för helgen? Hur många mammor känner ni som har det emotionella ansvaret i familjen, som är den föräldern som lyssnar, torkar tårar och som säger "jag älskar dig" mest? Hur många "duktiga" tjejer känner ni?

De som var "duktiga" i skolan, som var "duktiga" på träningen, som var "duktiga" på att planera och ha framtidsdrömmar, som dessutom alltid var hygieniskt fräscha? Det är inte en slump. Det är en del i kvinnoblivandet.

Inom kvinnobildandes kravbild finner vi även utseendet, så klart. Fixandet. Obryddheten hör gubben till och vi nästan efterfrågar den där nonchalansen. Och gubbarna suckar över att gummorna tar lång tid på sig att bli klara, men visst fan skaver det lite om gumman inte skulle bry sig om apparitionen, som naturligtvis blir extra high five om gumman är smal.

Smal. Det ord som får endorfinerna som rusar till hjärnan varje gång någon säger det till en. Det ord som är så förknippat med att man är duktig. Framgångsrik. Aktiv. Snygg. Hygienisk. Lyckad, kort och gott.

När ångesten över all mat jag har ätit kryper upp och tar över hela mig, är det inte specifikt kroppen som jag hatar. Jag hatar mig, hela mig. Det är aldrig så lätt som att skönhetsidealen är åt helvete, eftersom då hade ju i princip alla varit sjuka. Det handlar om någonting djupare: kontrollen och ångesten och hur lätt det är att rikta det mot det som inte bara förväntas vara snyggt hos oss, utan även det som är så förändringsbart – kroppen.

Tre och ett halvt år och så många andra kvinnor i exakt samma tunneltankar. Det är inte ett individuellt problem. Tretton kilo upp och en daglig kamp mot att övervinna skräcken om att bli tjock, om att inte ha kontroll. Att ses som någon som inte är duktig, att inte vara en lyckad kvinna.

På ämnet

Ett. Detta är inte en svår text för mig att skriva. Den är heller inte hemlig, privat eller pinsam. Ätstörningar är inte individuella, de är strukturella. Denna text är därför inte avslöjande. Den är däremot ofta gömd långt inne, hos väldigt många.

Två. Läs Michaela Larssons debattinlägg "Ren mat-trenden på Instagram är bara en ny sorts ätstörning", på nojesguiden.se. Den är inne på samma spår som jag är i denna krönika, hon var bara lite snabbare att publicera sin text. Att våra tankegångar är så pass lika varandras är inte en slump. Vi är två personer som båda är friska(re) från ätstörningar.

Tre. 2012 läste jag "Unbearable lightness" av Porta de Rossi, skådespelerskan som slog igenom i Ally McBeal. Jag hade naturligtvis sett bilderna på henne, hur smal hon var och hur uppenbart det var att hon var sjuk. Men innan dessa bilder hade hon redan lidit av ätstörningar i flera år, men i andra former än just anorexia (UNS och bulimi). Jag kunde relatera till varenda ord i hennes bok, trots att våra verkligheter var och är så olika och trots att hon hade vägt under fyrtio kilo. Det var ungefär vid den tiden som jag började förstå att jag faktiskt var sjuk.

Fyra. Den obligatoriska punkten för att tillfredsställa antifeminister: Män får också ätstörningar. Det är dock långt ifrån lika vanligt som det är hos kvinnor**. Det tros även vara ett mörkertal i antalet män som inte vågar söka hjälp för sina problem, vilket ju är en anledning till varför antifeminister bör läsa på om feminism.

Fem. Jag har ingen aning om statistiken för transpersoner och ätstörningar, trots ihärdiga sökningar. Att någon sådan undersökning är svårtillgänglig tycker jag är rätt talande: undersökningar görs allt som oftast utifrån att samhället består av endast två kön.

Sex. Har du så mycket som en gnutta ångest kring mat och kropp är det hög risk att du kommer att bli eller redan är ätstörd. Det kan låta brutalt och många av er avfärdar mig nog, men detta är min och många andras erfarenhet.

*Ätstörningar i siffror, från ätstörning.se: http://www.atstorning.se/har-jag-en-atstorning-2/fragor-svar-2/atstorningar-i-siffror/

**http://www.atstorning.se/patient-anhorig-3/patientinformation-2/3677-2/

Läs mer om