2010, 2011, 2012 och en liten snutt in på 2013. Jag väger mig, svetsar fast siffrorna i minnet och låter dem styra mig. Vad jag har ätit hittills under dagen och vad jag ska äta senare, allt noggrant uttänkt, går som en remsa på repeat genom tankarna. Flera gånger per dag går jag till spegeln för att kontrollera, se så att jag inte inbillar mig någonting, om jag är större eller mindre än vad jag tror.
"Smal" är det enda jag eftersträvar, även om jag inte har någon definition, jag vet inte ens vad det innebär, det viktiga är att kroppen är under kontroll.
Tre olika städer, en längre utlandsresa och tvåhundratio högskolepoäng. Livet rinner förbi medan jag maniskt håller koll på det exakta kaloriinnehållet i en avokado, hur många timmar per dag jag måste röra på mig för att ligga på underskott och vilken träningsform som förbränner mest.
Jag fördjupar mig i om gluten påverkar vikten eller inte, hur salt binder vätska och påverkar tyngden, vilken diet som fungerar och vilken som inte gör det och hur många skedar yoghurt jag kan äta varje dag utan att det märks på vågen. Jag kissar på stickor som berättar hur stort kolhydratsunderskottet är, testar vilka digitala kaloridagböcker som är bäst och kan i sömnen komma ihåg vad jag har ätit under hela veckan, månaden, året. Till slut vet jag även hur enkelt det är att spy flera gånger varje dag utan att någon märker det och hur ångesten mildras lite, lite för varje kväljning.
Vi tror att ätstörningar innebär en väldigt liten vikt eller en ovanligt snabb minskning. Vi ser det inte som det är: ett komplicerat och ångestladdat förhållande till mat. Ett förhållande av vad som är "rätt" och "fel", av vad som är "bra" mat och vad som är "dålig" och en ångest när man inte följer detta. En ångest som riktas mot kroppen, och en ångest som kommer av kroppen. En höna och ett ägg, ofta båda, ibland samtidigt, ibland på grund av varandra.
Tre och ett halvt år och en post-diagnos för bulimi. Jag har samma kläder fortfarande. Det har aldrig varit en sådan stor skillnad på mig, ingenting som har avslöjat mig och det är ju så talande.
Ingen har missat den så kallade hälsotrenden och alla är vi påverkade på något sätt. Tidningarna skriker om att vi blir allt fetare och vi drunknar i smoothies och spenderar lönen på träningskläder för att göra någonting åt det absolut värsta vi kan tänka oss, i hela världen: att bli feta. Därför sker det en normalisering kring att "vara hälsomedveten", utan att vi ens har definierat vad just "hälsa" är. Vi har inte ens orkat poängtera att det enda som faktiskt är unikt är våra kroppar och att en tjock kropp kan vara minst lika hälsosam som en smal.
Så det är klart att det inte handlar om hälsa, det har det aldrig gjort.
Det handlar om utseendet.
Det blir extra tydligt då det för några månader sedan var "rätt" att fasta några dagar i veckan, "fel" att äta kolhydrater och numera är det "rätt" att eftersträva så kallad ren mat. Hur det påverkar "hälsan" har alltid varit sekundärt, primärt är utseendet och kontrollen. Och mitt i virrvarret står en samhällsgrupp där utseende- och prestationskraven följde med bröstmjölken. Samhällsgruppen som dominerar statistiken* för ätstörningar. Unga kvinnor.
Hur många mammor känner ni som med ena handen rör om i grytan, med den andra klär på fotbollskläder på ungarna, med ena foten ringer till pappan för att han ska komma hem med bilen och med den andra foten skriver handlingslapp för helgen? Hur många mammor känner ni som har det emotionella ansvaret i familjen, som är den föräldern som lyssnar, torkar tårar och som säger "jag älskar dig" mest? Hur många "duktiga" tjejer känner ni?
De som var "duktiga" i skolan, som var "duktiga" på träningen, som var "duktiga" på att planera och ha framtidsdrömmar, som dessutom alltid var hygieniskt fräscha? Det är inte en slump. Det är en del i kvinnoblivandet.
Inom kvinnobildandes kravbild finner vi även utseendet, så klart. Fixandet. Obryddheten hör gubben till och vi nästan efterfrågar den där nonchalansen. Och gubbarna suckar över att gummorna tar lång tid på sig att bli klara, men visst fan skaver det lite om gumman inte skulle bry sig om apparitionen, som naturligtvis blir extra high five om gumman är smal.
Smal. Det ord som får endorfinerna som rusar till hjärnan varje gång någon säger det till en. Det ord som är så förknippat med att man är duktig. Framgångsrik. Aktiv. Snygg. Hygienisk. Lyckad, kort och gott.
När ångesten över all mat jag har ätit kryper upp och tar över hela mig, är det inte specifikt kroppen som jag hatar. Jag hatar mig, hela mig. Det är aldrig så lätt som att skönhetsidealen är åt helvete, eftersom då hade ju i princip alla varit sjuka. Det handlar om någonting djupare: kontrollen och ångesten och hur lätt det är att rikta det mot det som inte bara förväntas vara snyggt hos oss, utan även det som är så förändringsbart – kroppen.
Tre och ett halvt år och så många andra kvinnor i exakt samma tunneltankar. Det är inte ett individuellt problem. Tretton kilo upp och en daglig kamp mot att övervinna skräcken om att bli tjock, om att inte ha kontroll. Att ses som någon som inte är duktig, att inte vara en lyckad kvinna.