Att jobba som högstadielärare är att varje år vandra en kort sträcka av livets väg med ett hundratal tonåringar. För många elever är högstadieetappen ingen större utmaning. De gör som Per Elofsson – sätter det ena benet framför det andra och överlever. Något litet skavsår kanske de drar på sig under vandringen, eventuellt några myggbett, men det går bra.
Alltför många kämpar dock hårt för att klara denna vandring; barn som upplever att varje dag är en kamp för överlevnad. Med tjugo år i yrket ser jag hur dessa elever blir fler och hur en större del av min arbetstid tillägnas dem. Motiverande samtal på tu man hand med en ångestdriven tonåring, timmar i möten med andra stöttande instanser, timmar i samtal med vårdnadshavare, sömnlösa nätter i jakt på lösningar som kan underlätta tonåringens mödor i den alltför branta stigningen på livets väg. Allt detta givetvis i kombination med undervisning.
Ja, samhället är förändrat och det är kanske lätt att tänka att dagens ungdom bara får skärpa sig, som förr i tiden, när man bet ihop. Låt mig då berätta att det är många som biter ihop just nu. Elever kämpar och vi som jobbar i skolan rör oss likt bläckfiskar för att nå runt så många barnryggar som möjligt, både pedagogiskt och emotionellt. Vi är dock en begränsad skara, med mänskliga begränsningar.
Trots detta fortsätter sparkraven att hagla över utbildningsförvaltningen, som vore skolan en verksamhet som alla andra i den kommunala vaggan. Det kluriga med skolan är att det är svårt att mäta dess effektivitet i ett Excelark. Utbildning är komplext och det som ser gynnsamt ut i en budget riskerar att bli raka motsatsen: Ett kliv rakt ner i avgrunden.
Måhända är jag naiv, men nog borde väl välfärden prioriteras, precis som den politiska majoriteten utlovade i valrörelsen 2022? Rondeller och väggupp kanske får vänta på bättre tider. Detsamma gäller kommunledningsförvaltningens äskande på 34,3 miljoner. Pengar som sägs behövas eftersom ”arbetsmiljön har försämrats då förväntningarna från politikerna överstiger tillgängliga resurser”.
Det är miserabelt att dessa rader behöver skrivas, men härmed äskar jag, å Piteå kommuns skolors vägnar, på ett rejält ekonomiskt tillskott eftersom även arbetsmiljön i skolan har försämrats en hel del och de utmaningar som skolpersonal idag ställs inför överstiger tillgängliga resurser. Vi tar det på ekonomisvenska: Investera storkovan där den räntar bäst: I barnen och i skolan. Avkastningen kommer vi snart att se i form av framgångsrika vuxna. Ett ekonomiskt kretslopp liksom. Termer som kanske är mer begripliga än människoliv, för somliga.