OS-feber? Not!
Jag är förvisso tämligen onödigt sportintresserad, men med åren har jag blivit mer selektiv. En konnässör som mest omfamnar fotbollen. Den döende sportfånen.
Att OS i London är i full gång rör mig knappt i ryggen. Om än jag sett ett eller annat simlopp. Men båda svenska medaljerna missade jag högst frivilligt. Hästar och lerduvor hamnar långt från min tio i topp-lista.
Nej, jag har ingen OS-feber, men givetvis går det inte att undgå denna megahändelse. Överallt, runtomkring simmar, hoppar, cyklar, skjuter och gymnastiserar världens atleter. Nästan alla verkar vara i kanonform. Ja, hm, förutom svenskarna då.
Det är missad toppform, skador, otur och bäst före datum som gått ut för längesen. Ja, all världens orättvisor verkar drabba de blågula kämparna. Jag höll på att skriva "de ständiga tvåorna", men två silvor uppfyller knappast det epitetet. Snarare är vi de ständiga fyrorna eller snäppet sämre.
För en idrottsutövare är kanske en fjärdeplats det värsta av allt. I åratal har tid och slit lagts ner och så hamnar man just utanför prispallen.
Jag kommer att tänka på häcklöparen Sven Nylander. Länge en förebild i Idrottssverige, men så kom den där olyckliga kokaingrejen. Utskämd och utstött och ingen nämner längre hans namn.
Men snubben var en av Sveriges bästa friidrottare i modern tid Med en liten hake; han kom nästan alltid fyra i de stora mästerskapen.
I VM 1983 blev han fyra. En placering som upprepades i VM 1987 samt i OS 1984 och i OS 1996. Alla dessa år han lade ner på att hoppa över häckar bara för att bli fyra. Kanske inte så konstigt att han tog kokain.
För rättvisans skull bör tilläggas att karln har tre medaljer i EM. En tredjeplats och två andraplatser. Den ständiga tvåan. Också!
För många är seger det enda som gäller, men vi i Sverige är väl av lite bättre slag. Vi anammar den olympiska andan där deltagandet är det viktigaste. Ungefär som när folk förr ringde in till frågeprogrammet Ring så spelar vi och blev som ett frågetecken när Tord Carlsson ställde frågan.
Blev de ledsna? Nej, nej, de kvittrade att "det var i alla fall roligt att komma fram".
Ungefär som svenska idrottsutövare, alltså. Oj, vad kul att vara med i OS. Synd att jag var så lååångt från mitt personliga rekord.
Andra vill vinna till vilket pris som helst. Det där med dopning och fusk behöver vi inte låtsas om. Nej, jag tänker på den obetalbara farsen i badminton. Fyra dubbelpar och samtliga gör allt för att förlora på ett så utstuderat sätt att de diskas i efterhand. Varför? För att få en lättare lottning.
Klart att spelarna betedde sig pinsamt, men problemet är väl snarast att arrangörerna har ett system som gör att det är bättre att förlora än att vinna.
Mest synd var det väl annars för den sydkoreanska fäkterskan som förlorade när en sekund återstod. Tre gånger tog domarna om den där sekunden och till sist fick motståndaren in stöten.
Eller vänta, mest synd är det om fälttävlaren Sara Algotsson Ostholt. På sista hindret darrade hindret försmädligt ner och guldet blev till sand, förlåt, silver. Nå ja, hellre tvåa än fyra.