I ärlighetens namn så kommer jag inte riktigt ihåg vem det var som orsakade det. Jag låg i kökssoffan hemma i Arvidsjaur. Fulgrinade som en liten unge – heartbroken över någon snubbe, sådär som man bara blev när man var typ sexton. Trots mammas försök till att trösta mig, var jag obeveklig. Hulkandes mellan tårarna ylade jag fram saker som ”jag kommer aldrig träffa någon”, ”det blir inga barnbarn” och ”det är över för mig”. (Dramatiskt, jag vet. Åren med tonårshormoner var en jävla resa, ska jag tala om).
.
------------------
Hon tog fram en papperslapp,
klottrade ner något med en penna,
vek ihop den, gick fram till en blomkruka
i köksfönstret och släppte ner honom.
------------------
.
Det var då hon gjorde manövern. Precis som man uppmuntrar gråtande småbarn att titta på lampor, leka tittut och annat spexigt på temat ”distrahera gråtande person från att vara ledsen” ledde hon mig ut ur mörkret.
.
Mitt i meningen "... men Liza, du är bara sexton år, du kommer visst träffa någon, du ..." så stannade hon upp plötsligt och fortsatte "... VET DU ... du kommer träffa någon och jag vet precis vem ... eller, ja, jag vet vad han kommer heta! Hans namn. Det bara KOM till mig som en uppenbarelse nu!".
.
Hon tog fram en papperslapp, klottrade ner något med en penna, vek ihop den, gick fram till en blomkruka i köksfönstret och släppte ner honom mellan inner- och ytterkrukan. "Här ska han ligga", sa hon. "Tills den dagen du träffar honom."
.
------------------
Mamma skakade på huvudet varje gång.
Aldrig rätt.
Fram tills nu.
------------------
.
Även om det hela kanske initialt var tänkt som ett kreativt (och mycket lyckat, vill jag minnas) försök till att få en hjärtekrossad tonåring på andra tankar, så blev lappen i blomkrukan en fin och underhållande gissningslek mellan mig och mamma under åren som följde. Varenda kille jag träffat, dejtat, eller till och med varit tillsammans med sedan dess, har alla testats mot namnet på lappen. Var det Joel? Victor? Oskar? Mamma skakade på huvudet varje gång. Aldrig rätt. Fram tills nu.
.
För några veckor sedan var jag på ett födelsedagskalas hon en vän. Dagen efter pratade jag i telefon med min mamma, som frågade hur jag haft det (jo, jättetrevligt) och om jag hade träffat min framtida man (nej, absolut inte). Jag fortsatte: "Men jag pratade med en jättesnäll kille som hette David som jobbade som båtbyggare". Det blev knäpptyst i luren en sekund och med en allvarlig stämma hörde jag henne: "... vad hette han sa du?".
.
------------------
Enligt Wikipedia finns det 53 702 i Sverige.
Hoppet lever.
------------------
.
Just båtbyggar-David är i allra högsta grad en parentes i hela den här historien. Poängen är att jag ÄNTLIGEN fått reda på karlns namn. I en värld där vi är snudd på obegränsade vad gäller sätt att träffa potentiella partners på – Tinder, nätdejting, krogar, arbetsplatser – presenterar jag härmed en helt ny metod med väldigt specifik avgränsning för att underlätta sökandet: namn-metoden.
.
För min del blir det av förklarliga anledningar bara Davids nu (en moders profetia skojar man inte bort bara sådär). Enligt Wikipedia finns det 53 702 i Sverige. Hoppet lever.