Vi har publicerat namn på en känd företagsledare i Piteå som misstänks för djurplågeri. Det har lett till en kritikstorm mot oss och det är reaktioner jag också förstår.
Det kan tyckas som fullständigt orimligt att något som kan uppfattas som otur eller ett tänkt kärleksfullt handlade leder till uppmärksamhet i lokaltidningen med allt vad det innebär. Den magkänslan tror jag det flesta med någon form av empati skriver under på.
Men det finns också andra parametrar i ekvationen som åtminstone förklarar varför det från och till uppstår kollisioner mellan vårt uppdrag och de konsekvenser det kan få för enskilda personer.
Här handlar det framförallt om namngivningen. Alltså när och varför vi publicerar namn på personer som misstänks för brott eller dömts för brott och brottets karaktär.
Det som är helt avgörande är allmänintresset, graden av hur viktigt det är för vår läsekrets att få veta. Ofta är det brottets karaktär som avgör. Handlar det om brott mot samhället, vårt gemensamma, ökar risken att bli namngiven i Piteå-Tidningen. Till exempel skattebrott och grövre narkotikabrott. Då spelar det mindre roll utifrån namngivningsprincipen vem som begått brottet.
Ett annat spår är då personen och personens roll i samhället. Alltså att allmänintresset växer för att det är en person som uppbär många människors förtroende, eller personer som står i strålkastarljuset av en eller annan anledning, personer med makt.
När personen är allmänintressant behöver inte händelsen som ligger bakom namnpubliceringen i sig vara så allvarlig. För extremt allmänintressanta personer som Mona Sahlin och Håkan Juholt räckte det med en Toblerone och en sambo som övernattade i riksdagslägenheten utan att betala.
Allmänintressanta personer är lite förenklat personer med makt. Personer som har många människors förtroende att utöva denna makt. Dessa personer måste också kunna stå i strålkastarljuset även i motgång. Det gäller förövrigt mig själv också. Det kommer att stå Bengt Larsson i tidningen om jag skulle hamna i klammeri med rättvisan.
Frågan är då om företagsledaren vi namngav i samband med åtalet runt djurplågeri har den positionen i samhället. Jag tycker det. Vi använde begreppet näringslivstopp i texten och så är det nog sett till både makt och kändisskap.
Brottsmisstanken är mer problematisk. Vi har i och för sig kunnat klarlägga de faktiska förhållandena och har ett medgivande av händelseförloppet. Vi behöver så att säga inte invänta en dom för att få veta om det har hänt eller inte.
Men som jag inledde med tror jag att det som i grunden talar till vår magkänsla är hur en kanske inte allt för ovanlig situation går via veterinär, över länsstyrelsen till åklagare och ett åtal för djurplågeri.
Vi hade givetvis viljan att utveckla just detta. Att försöka få företagsledaren att sätta sina egna ord på det som hänt. Det hade gjort denna berättelse så mycket bättre och kanske handlat mer om det mänskliga och mindre rättväsendespråk.
Det går inte att slippa en publicering genom att välja att inte kommentera. Det är också en viktig princip.
Det är också så att det finns inslag i den här publiceringen jag ångrar och har lärt mig något av. Framförallt handlar det om utrymmet i tidningspubliceringen som blev för kraftfullt och signalerar en större händelse än vad det egentligen är.
En annan är brottskaraktären. Fall där makthavare som kör i fyllan, för fort, eller mot rött är lättare att hantera. Här fanns, trots allvarlig brottsrubricering, något där läsarna tyckte annorlunda.