Det är början på februari och jag tjuvlyssnar på ett samtal mellan två kollegor. Ja du vet, barnens klasskompisar ska ju till Alperna över sportlovet, det känns så fjuttigt att vi bara ska till Åre i år.
Månadsskiftet februari och mars och oj, Corona härjar i norra Italien. Flygen dit är inställda men biljetter bokas om till grannlandet och därifrån hyrs en bil som körs över gränsen, till de italienska alpbyarna. Jo, jag hör om flera olika familjer som gör så. Det är sportlovstider och ett glas Barolo efter en dag i backen hägrar.
I slutet av mars måste min syster säga upp nästan hela sin personalstyrka. Hennes anställda är unga personer som bor i fjärdehandslägenheter med kokplatta. Hotell, butiker, servicepersonal, lokalvårdare, alla tappar de sina jobb.
Samtidigt ser jag bilder från provisoriska hemmakontor. De som kan har åkt till sina lantställen, som de säger här i Stockholm, och jobbar därifrån. Macdatorer och Rörstrandskoppar, med Bottenhavet som kuliss.
Klockan åtta varje kväll öppnar folk här i innerstan fönsterna till sina lägenheter, hem som går av för hundra tusen per kvadratmeter, och klappar händerna för sjukvårdspersonalen. Personal som har låga ingångslöner, som inte kan jobba hemifrån utan istället behöver ta extraskift och ställa in semestrar, för att viruset är här nu. De får en applåd.
Vilka har råd att åka till Italien över sportlovet? Kanske samma personer som har råd med lantställen och lägenheter i Stockholms innerstad tänker jag, och jag är en av dem. Ja, jag klättrar på väggarna här hemma men jag har kvar mitt jobb, ett jobb som jag inte behöver åka till och riskera att bli sjuk, eller att sprida smittan vidare till andra. Och vad ger jag egentligen upp, när jag socialt distanserar mig? Restaurangbesök, någon aw, resor. En del av en redan lyxig livsstil.
Corona handlar inte enbart om vår hälsa, utan även om vem som betalar priset för att viruset har kommit hit och fortsätter att spridas. Om hur bortskämda vissa av oss är, som ser det som en rättighet att få fortsätta med våra vanor. Corona handlar om klass, om empati – att kunna se bortom sig själv, sina vanor och sin livsstil för en liten stund.
Nu står påsklovet på glänt. Jag hörde att Gotlandsbåtarna från Stockholm är fullbokade. Vilka är det som åker dit och vilka betalar priset för det beslutet?