Våren har äntligen överfallit oss. Fåglarna kvittrar hysteriskt, drivans blommor smälter utav bara den och det skvalar så trevligt i diken och vägtrummor. Årets första utomhusfrukost är aväten. En fluga landade på mackan. Jag förlät den. Mackan fick hunden äta upp. Sedan klippte vovven till den vårvimsiga flugan och åt upp den också.
Hunden har drabbats av livets första stora passion. Som en annan Houdini bröt han sig ut ur inhägnaden som skyddar oss från inkräktare. Det är i alla fall vad han tror den är till för. Kan inte berget komma till Muhammed får Muhammed gå till berget. Och så gav sig Muhammed iväg till berget, i det här fallet en dam av rasen Golden retriever. Tyvärr, för Muhammed, upptäckte fängelsevakten rymningen och han infångades och dömdes till husarrest.
Ser ut över ägorna som ligger för fäfot. Hur ska det här gå? Det ser ut som en kyrkogård, sa barnbarnet fem år, när jag visade bilder på min julpyntade trädgård där ljusslingorna ålade sig fram över portaler och ställningar och spred ljus över urnor och granris. Kyrkogård? Nej!, sa jag. Ja, sa barnet, det ser ut som en kyrkogård. Faktiskt.
Barn är då för härliga. Säger förnumstiga vuxna. Ja, ja ibland önskar jag att de inte var fullt så härliga. Som när de prognostiserar en farmors återstående tid på jorden. De sitter där vid köksbordet och diskuterar var de ska bo när de blir vuxna. Kanske i Piteå, föreslår femåringen. Åh, då skulle farmor bli glad, säger jag. Du kanske inte lever när vi blir vuxna, replikerar sjuåringen krasst. Nä, det förstås, säger en tillknycklad farmor. Nä, säger sjuåringen, för du är ju redan väldigt gammal. Det var alltså inte för min skull det valde Piteå, utan för att de älskar Piteå. Piteå är sommar och sol, bad och lek och ledigt. Farmor får de på köpet.
Helt fel hade inte femåringen när hon recenserade min vinterträdgård. Hon hade faktiskt helt rätt. Nu står jag här och blickar ut över kyrkogården och hoppas på uppståndelsen. Här vilar Madame Plantier, Madame Boll och den besvärliga Constance Spry, en engelsk dam som vräker i sig gödsel, växer och gör en hemske massa grenar och blad, men inte en enda ros. Här vilar också Louise Bugnet plus en del av hans avkommor och systern Therese. Ett robust släkte som överöser mig med rosor utan att kräva särskilt mycket tillbaka. Doftar gott gör dom också. Fransyskan Merveille, en anorektisk typ, har fått dubbel vintertäckning. Hennes rosor lär vara något i mirakelväg. Hur man nu kan veta det. Jag har då inte sett till någon.
Att odla rosor är svårt. Att skriva en bok om hur man odlar rosor är lätt. I mitt trädgårdsbibliotek finns flera och jag funderar på att skriva en själv. Skulle den mot alla odds komma till och dessutom komma ut på marknaden, vill jag bara säga: köp den inte och, framför allt, läs den inte. I alla fall inte om du har seriösa planer på att odla rosor. Du kommer att inse att det är omöjligt. Hörde en professor som sa att om vi visste hur svårt det är att pinka, skulle vi inte ens försöka. Så är det också med rosodling. Läs inte. Bara gör det. Som när du pinkar.