När jag säger istid pratar jag inte om någon avlägsen snöapokalyps med civilisationskollaps och svartskodda köldskador som följd. Jag pratar naturligtvis om blidan. Februariblidan.
Blida rimmar på lida. Mer eller mindre allt djävulskap i världen kan härledas till smältande snö. Benbrott, drunkningsolyckor, avkörningar i trafiken, fallskador, översvämningar, raserade altantak, spåriga inlandsvägar. Listan fortsätter. Det skulle inte förvåna mig om malaria och tbc följer på vädret i plusgradssverige. Varför inte? Misären är ju redan ett faktum.
Nej, jag kanske tar i en smula. Det är bara min tidigare omskrivna fäbless för pudersnö som talar. Jag vet ju att många gillar sol och värme, och jag är inte en missunnsam typ. För att citera Karl XII:s bibel i den anrika översättningen från 1873: ”Du skall icke hafva lust till din nästas snö, ej heller hans minusgrader.” Jag tänker inte bryta mot herrens bud bara för att resten av världen på skandinaviskt vis verkar ha gett vika för plusgradshysteri. Job må ha varit en gnällspik när det kom till Guds prövningar men jag bär mitt livs blidor med jämnmod. Får man däremot lämna ett önskemål till jultomten kan det vara dags att parafrasera författaren Karl Ove Knausgård: ”Jag vill hellre ha snö än att vara lycklig.”
Annars då? Takraset hemma hos morsan och farsan är ett faktum, och liksom i livsstilsevangeliet ”Pistvakt” kan det nog klassas som någon sorts lavin. Risken finns såklart att vi på 20 år kommer att komma ihåg det som en avgörande händelse i våra liv, men som läget är nu kan vi bara konstatera att grillen klarade sig och att allt är väl i paradiset.
På tal om plusgrader. Flertalet experter har varnat för allvarliga risker för depression och psykisk ohälsa vid långa perioder av hemmajobb i anslutning till pandemin. Jag reflekterade över detta när jag dukade upp med grillad korv och termoskaffe vid min nya, coronasäkra lunchservering invid skoterleden vid Harrträsket. Jag har försökt förklara saken för mina vänner som jobbar inom industrin, men mina solstinna lunchselfies har gjort att jag mötts av kritik och till och med en viss vrede inför mina utsagor om det hälsovådliga i att jobba hemifrån. Mina kompisar verkar inte övertygade om evidensen för depressionshypotesen. Ska jag nu känna efter riktigt ordentligt kan jag för egen del hålla med. Det må hända deprimerande saker i världen, men särskilt deprimerad är jag inte.