Vi lever i en tid av förnekelse och det verkar inte spela någon roll att fler och fler varningsklockor ringer när det gäller klimatet. Fort går det, mycket fortare än vad forskarna trodde för bara ett par år sedan. Men skit i det, bara bensinen är billig.
Den nuvarande högerregeringen, som enbart existerar så länge Åkesson får ha ett ordentligt grepp om marionettrådarna, verkar ha en motvillig inställning till den här ödesfrågan. Den liberala miljöministern Romina Pourmokhtari ägnar sig åt halsbrytande krumbukter för att släta över regeringens bristande intresse.
Inte minst inom SD finns det gott om klimatförnekare, såväl nationellt som lokalt. I Piteå utmärker sig Lage Hortlund återkommande. I vart fall tidigare har han sjungit lovsånger om varmare klimat. Du vet, bra för grödan och inte minst för skogen här uppe i norr.
Herr Hortlund är en äldre man och som sådan uppenbarligen obekymrad över framtiden och det vi lämnar över till våra barn och barnbarn. De flesta tycker nog annorlunda, men om sanningen ska fram är vi många som lever med skygglappar. Vi lämnar protesterna åt Greta och andra unga aktivister.
Poängen med det lilla påhoppet på herr Hortlund är att klimatförändringar inte handlar om "bättre väder" här i norr, utan är en global fråga där väldigt mycket står på spel för mänskligheten. Inom några årtionden riskerar hundratals miljoner människor att tvingas ge sig av i strida flyktingströmmar.
Men fint väder gillar vi, inte minst nu till påsk. Från början en judisk högtid som firas som minne av judarnas uttåg från Egypten för sisådär 3 500 år sedan. Oklart om det ägt rum. Enligt sagan leddes de av Moses, men som den man han var så vägrade han fråga om vägen. Således irrade dom runt i öknen i 40 år.
Sedan skapades legenden om Jesus och hans död och uppståndelse blev en del av påskfirandet. Numera är påsken en till största delen sekulär helg. Det är snarare påskkärringar, ägg och godis än lidande och död. En man i min ålder minns förstås barndomen då långfredagen var en ytterst dyster dag. Allt var stängt. Äldre släktingar förbjöd stoj och skratt.
Jag gillar påsken, men inte den där jävla påskharen. För andra gången i vinter har den hemsökt oss och gnagt barken från våra taniga äppelträd. Skottpengar på det, någon?