Om det har funnits troll, så är det inte otroligt att deras sista tillflykt undan människan var i Skuleskogen. Det som numera (sedan 1984) är nationalpark med väl upptrampade vandringsleder.
Kanske var också den trolska och vilda naturen hemvist för rövare. Kerstin Ekman har hur som helst skrivit en bok med titeln "Rövarna i Skuleskogen".
Det branta Skuleberget har jag klättrat uppför flera gånger, men en solig julidag tar jag, hustrun och lilla Polly sikte mot den omtalade Slättdalsskrevan i nationalparken. Till en början är det en tämligen enkel, om än svettig, vandring, men klapperfälten är tuffa för fransyskan och den sista biten är brant.
Det är värt all möda. Den smala skrevan med lodräta höga bergväggar är magnifik och utsikten från toppen hänförande. Men det är varmt, solen är obarmhärtig, och när vi rundat Tärnettsjön och tagit oss ner till leden parallellt med havet är vi genomblöta av svett.
Att i det läget hitta en folktom liten sandstrand är som att nå en oas i öknen och utan ett ord slänger vi av oss kläderna och svalkar oss i det svala havsvattnet. Det är underbart och jag kommer att tänka på Mikael Wiehes fina strofer i sången "När man jämför":
När man är med dom man älskar / och dom som älskar en.
Och det inte är för tidligt / och det inte är för sent.
Nej, just när snäckan öppnar sej, / för att andas en minut
och ingenting av allt man minns / är vackrare än nu.
Alla barnen jobbar, så det är bara jag och hustrun (och fransyskan) på minisemester i Södra Norrland. Vi har hyrt vår favoritstuga vid Gällstasjön och allt är perfekt. Till och med myggen har tagit semester och regnet lyser med sin frånvaro. Det är varmt och behagligt dygnet runt.
På kvällen dricker vi champagne på stugaltanen och pratar om saker som det kanske inte alltid finns tid för i vardagen.
Vi fortsätter till Bollnäs för släktbesök och en söndag gör vi en utflykt till Ockelbo. Allt för att gå i Daniels fotspår. Skojar! Vi har fått tips om Wijs trädgårdar och det är en grönskande och prunkande upplevelse.
Wijs trädgårdar tar ett par timmar att uppleva. Bara att lukta på alla rosor i Rosgården tar en stund. Och i Örtagården växer den förrädiska Belladonnan. Den har hallucinogena egenskaper, men används numera medicinskt.
Flera landskaps- och trädgårdsarkitekter har skapat installationer på Wijs område och den som är intresserad av trädgårdar har alla möjligheter att inspireras.
När vi är som tröttast stöter vi på Jädra Bryggeri som säljer hembrygd folköl av olika sorter. Just då smakar en sval flaska öl väldigt gott.
På hemvägen letar vi oss fram längs små grusvägar till Kungsholmen. Här har det gamla skidåkarparet Billan Westin och Erik Östlund en konferensanläggning med restaurang.
Ligger sagolikt vackert på en holme i Ljusnan och den måttligt dyra maten är god.
Vi tar kringelkrokar till Chokladboden i Landa och passerar gamla bilvrak, raserade hus och mängder av får. Det känns nästan som i "Den sista färden" och jag spanar ängsligt efter banjospelare med sex fingrar.
Efter en vecka styr vi hemåt och då kommer regnet. Vi är i Sundsvall när regnet på ett par timmar översvämmar stan. Det måste vara syndafloden.