Det går minst 110 på motorvägen när plötsligt en ölburk kommer farande vid sidan av bilen. Den har studsat på bilen framför mig och det är uppenbart att föraren blir heligt förbannad.
Burken är utkastad från en bil längre fram och den följs av ytterligare skräp som hivas ut från passagerarsidan. Nu påbörjas en veritabel jakt i den långa bilkön. Nedskräparen gör gång på gång vansinniga (och då menar jag vansinniga) omkörningar och är nära att krocka ett par gånger.
Bilföraren som fått burken på huven följer ihärdigt efter.
Jag är lite sugen att haka på, men min bättre hälft ger mig ett varnande ögonkast som inte går att misstolka. Jag ligger snällt kvar i kön och nöjer mig med att fantisera om vad som följde.
Nedskräpare är ett jävla pack och tyvärr tvingas man stå ut med deras framfart. Särskilt i naturen är det trist att mötas av burkar och skit.
Däremot ställer jag mig en smula frågande till att du kan få 800 kronor i böter om du lämnar en ölburk i Badhusparken. Ja, du får ju ytterligare 500 pix i böter om polisen ser dig dricka den på allmän plats.
Att lämna kvar burkar och flaskor med retur är egentligen inget problem. I varje stad, Piteå inget undantag, finns det professionella burksamlare som dammsuger stan på burkar och petflaskor.
Att lägga dessa burkar lättåtkomligt är med andra ord inte nedskräpning, utan snarare ett sätt att förenkla arbetsvillkoren för dessa renhållningsarbetare.
Den soliga sommaren har säkert varit till gagn för deras samlande. En kall svalkar och smakar extra gott när vädret är fint och det är inte ofta man kan räkna in så många fina sommardagar som i år. Med andra ord, det har blivit en och annan pilsner.
Sent omsider är i alla fall den stenlagda uteplatsen klar. Den blev tämligen dyr. Priset på marksten är ingen lek. Men den blev klar. Fast nya arbetsuppgifter väntar.
Värre för kompisen som lovade hustrun att deras uteplats skulle vara klar till midsommar. Det blev den inte. Faktum är att den inte är färdig än och den där invigningsfesten får kanske ske i mörker och kyla.
Men kompisen är inte oroad när saken kommer på tal.
"Jag sa aldrig vilken midsommar" poängterar han.
Möjligen har hans hustru en annan syn på saken.
Med sol och värme tar vi av oss kläderna. Själv har jag i stort sett haft kortbyxor varje dag. Lite kläder innebär mycket hud och en solig dag på en uteservering slås jag av hur många människor som är tatuerade.
Jag har själv en halvbeige indianfjäder, men jag sticker ändå ut hakan och hävdar att väldigt många saknar stil och smak. Observera, detta har inte med mängden tatueringar att göra.
Fan vad många fula tatueringar det finns. Jag har sett hisnande amatörmässiga och planlösa gaddningar på till synes vanligt folk. De verkar gjorda i något fångläger i Ryssland eller av någon pundare med hembyggd tatueringsmaskin.
En gång var det coolt med tatueringar, men i dag är det färg på var mans hud. Förvisso finns det duktiga tatuerare, så även i Piteå, men den som vill sticka ut i dag får nog gadda sig i pannan.
Det är inte utan att jag börjar tycka att det är coolare att visa upp en ren hud. Då syns man i alla fall bland allt kludd.