Det är blå himlen blues i Docksta och på tok för varmt på solaltanen. Jag blir rödbränd innan jag hunnit utropa en skål för den svenska sommaren. Det är hett, mycket hett och vi är ju inte direkt bortskämda med värme denna sommar.
Min nakna överkropp blir blöt av svett och rosévinet som av nödvändighet måste drickas kallt blir ljummet alldeles för fort. Mot kvällen blir det uthärdligt och märkligt nog inga mygg.
Det är förtrollande vackert och min fru har ögon som persiska nätter. De kan lova mig allt. Om det inte vore för tonårsdottern som strängt koncentrerad knappar på sin lilla maskin. Hon med ögon som persiska nätter kan inte heller hålla fingrarna borta och varje ögonblick måste delas med resten av världen.
Jag hatar det. Jag vill stänga av, vara onåbar, men jag är bara en jävla gnällgubbe.
Mot kvällen ligger Gällstasjön blank. Bara småfiskar blänker till när de vakar vid vasskanten och tärnan dyker säkert för att förse sig av stimmen. Då och då en gädda som slår hårdare.
På andra sidan ligger Vibyggerå kyrka och en bonde kör runt i sin traktor på de bördiga markerna. Det andas pastoral idyll och det må vara en illusion, men vackert är det.
Soundtracket är mer "I denna ljuva sommartid" än Mungo Jerrys sprudlande "In the summertime". Det är plåster på själen, det är lust att leva och det är lite av känslan "lev ditt liv som om varje dag är ett liv för sig".
Men det finns andra dagar i paradiset och regnmolnen tornar upp sig i Alfta i Hälsingland. Det är hundutställning och för en ovan som mig finns det mycket att gapa stort över. En första iakttagelse är att trots den stora mängden hundar är det ytterst få som skäller.
Min andra iakttagelse kan möjligen anklagas för att vara fördomsfull, men faktum är att många hundmänniskor är tämligen slafsiga. Ska jag vara diplomatisk verkar de lägga ner mer tid på sina vofsingar än på den egna hygienen och klädseln.
Självfallet finns det gott om undantag. En del är uppklädda och utgör en stilfull enhet med sin lilla jycke.
Men en antropologisk avhandling och en psykologisk närstudie skulle säkert ge en del intressanta svar om denna subkultur.
En äldre kvinna intill är inte på sitt soligaste humör. Maken får sig några svavelosande och oförskämda utskällningar när han råkar spilla lite kaffe. Hans reaktion avspeglar avtrubbad likgiltighet. Själv hade jag rest mig upp och hällt varm kolasås över hennes överhettade glasshjärna.
Hennes franska bulldog kommer bara trea. Ett beslut som kärringen inte vill acceptera. Hon ifrågasätter domaren och muttrar ilsket när hon lämnar ringen. Jag och min dotter gör high five av ren skadeglädje. Svinpälsar ska inte ha några rosetter.
Men visst kan man undra över domarna. Någon direkt samsyn verkar inte existera. Det finns många exempel på hundar som hyllats på en utställning bara för att sågas på nästa. Nej, jag har svårt att ta den här märkliga världen på allvar.
Sedan kommer regnet och sköljer oss rena. Det är varmt i luften och att sitta på balkongen med tak och betrakta skyfallet är också semester. Rödvinet är gott och Jan Guillous "Brobyggarna" hyfsad läsning.