Ursäkta, jag har svårt att tycka synd om Meghan Markle. Har hon inte sett serien The Crown? Om hon gjort det och ändå gift in sig i engelska kungahuset är det närmast att betrakta som självskadebeteende.
Mina sympatier ligger hos drottning Elisabeth. Hon föddes in i den där institutionen och kan inte sätta sig hos Oprah Winfrey och gråta över att hon tvingades bli drottning istället för att få ägna sig åt hästavel. Offentligt bölande och klagande anstår inte en engelsk kunglighet. Bara bita ihop.
Så ryck upp er Meghan och Harry. Ni har det himla bra. Och lille Archie verkar ha ärvt den rödlätta hud som gör att engelsmän bränner sig fördärvade i solen. Med litet tur i genlotteriet får den väntade lillan mer av mammas gyllenbruna pigment.
Det var det. Här ska inte generaliseras, men att sexhundra personer samlas på Marknadsplatsen i Stockholm för att demonstrera mot corona, vaccin och restriktioner tyder inte på tresiffrig IQ. Snarare på någon annan bokstavsdiagnos som börjar på I.
Sexhundra människor som trängs och skriker måste vara rena paradiset för virus på jakt efter nya värdar att föröka sig i och mutera till nya varianter.
Vad göra? Annie Lööf lutar åt Wuhan-hållet. Dra ner järnridån. Ett par, tre veckor så är vi vaccinerade och kan släppas ut. Jättebra, frånsett att det inte finns något vaccin. Vistelsen bakom järnridån blir inte veckor, den blir månader. Sälj in det till folket och folket kommer att strömma till knäppgökars proteströrelser och bränna bilder av de styrande.
I lördags utmanade jag en av mina rädslor. Det är så man växer säger Petra Malm, världens första kvinnliga elitsoldat, en och femtioåtta. Precis min längd. Numera. Förr var jag en och sextio. I mod och kompetens mäter Petra Malm två meter.
Utmaningen bestod i att trotsa coronaskräcken och våga mig ner till stadens centrum för livsnödvändigt besök på apoteket.
Kände direkt att jag inte borde gå där på gatan. Försökte göra mig osynlig genom att titta långtbortihej och kortandas genom näsan bakom munskyddet, vilket gjorde att glasögonen immade igen och jag var nära att krocka med asfalten.
Det var något med stämningen. Den var sammanbiten. Min stad är inte längre min stad. Den vill inte veta av mig. På apoteket lyser röd lampa. Stopp där! Här inne ryms du inte. Vänta snällt i farstun.
Skyndar mig hem, tänder en brasa och fixar kaffe. Räddad! Mentalt är jag nu åter en och sexti och hunden är överlycklig att återse mig.