Sveriges coronastrategi kritiseras. På tok för mesig. Ändå är råden och restriktionerna så svåra att leva upp till att även statsministern, med allt sitt förtroendekapital att riskera, trampar fel. Är man statsminister och predikar isolering är det olämpligt att gå till ett köpcentrum och hämta sin lagade rakapparat. Då skickar man en lakej och får kritik för det, eller låter skägget växa. Får bli det senare. Svenska statsministrar har inga lakejer.
Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen. Något finansminister Magdalena Andersson tagit till sig och lär återkomma med nya friska tag och miljarder att dela ut till nödställda i Svenskt Näringsliv.
Justitieminister Morgan Johansson missade att avhållsamhet från köande i julhandeln gällde också honom, gick ut och köpte julklapp till sina föräldrar.
Dan Eliasson, självaste generaldirektören för MSB, äntrade flyget till Kanarieöarna för att fira jul med sin familj. En nödvändighet har han förklarat. Så kände många, men lydde myndigheter och regering och avstod.
Öppet mål för oppositionen att plocka politiska poäng, men oppositionen är tyst. Inga krav på avgång, inte ens tal om att anmäla till KU. Varför? Antagligen för att ingen har torrt på fötterna. Moderatledaren Ulf Kristersson vill inte moralisera, säger han apropå statsministerns äventyr. Bekänner att han själv shoppat i julträngseln. Han är inte ensam och stenkastningen överlämnas till media.
Medborgarna som vill ha sitt liv tillbaka är förbannade, inte så mycket över julhandlandet som över Eliassons flygtripp till soliga Kanarieöarna. Här kan krävas ett huvud för att lugna.
När förebilderna beter sig bedrövligt får vanligt folk visa väg till friheten. Att bli rebellisk och säga att nu skiter jag i det här och ställer mig i kö på varenda jävla rea, festar, kramas och pussas, kastar munskydd och plasthandskar i sopkorgen och häller ut handspriten i vasken, lever livet och inte bryr mig ett smack om den här coronapandemin, det är ingen lysande idé. Vem får lida då? Du själv i första hand, om du tillhör de sköra, i andra hand din omgivning.
Skälet till att jag nästan aldrig besökt verkligheten de senaste tio månaderna är inte så mycket solidaritet som ren överlevnadsinstinkt. Jag vill inte bli sjuk. Jag vill möta våren. Läsa morgontidningen och dricka kaffe i mitt nya lusthus. Jag vill leva! Litet till. Med en cocktail av uthållighet, egoism och vaccin ska det här grejas.