Stormkök var årets julklapp. Inget jag önskade mig. Det gjorde inte heller tvååriga barnbarnet. Han önskade sig “kalsongel att ha på lumpan”. Ett förståndigt barn med små krav. Han fick en tågbana istället och jag fick en tv-apparat som jag nu försöker lära känna.
Min gamla tv var inget under av färdigheter, men vi kände varandra väl. Kom bra överens och jag visste att avhjälpa alla kriser som uppstod på grund av dess antikvärde. Det är inte svårt att fixa tekniska problem. Dra ur väggkontakten, räkna till hundra, sätt tillbaka kontakten och allt gnisslar åter igång. En universalmetod jag lärde i datorernas barndom.
Läraren var en kollega som aldrig studerat datateknik. Han gick på känsla och gehör. Grejade det mesta. Ofta vägledd per telefon av ingenjörerna långt söderut. Ingenjörerna var imponerade. "Det här har vi aldrig varit med om”, var en kommentar. Hans framgång berodde främst på att han inte visste att det han gjorde var omöjligt. Då hade han aldrig försökt.
Även jag har tekniska framgångar. Häromdagen lyckades jag slå på tv-apparaten och blev glad över vad som framträdde i rutan. Kände något varmt och lustfyllt som startade i magtrakten och sedan drog sig uppåt till mungiporna och blev till ett leende. Det är inte så vanligt i dessa tider. Gäller inte bara mig. Läste att folk överhuvudtaget ler mycket mindre mot varandra nu för tiden. Vi håller inte bara avstånd, vi håller också mun. Vad jag såg? Jo, sommar och sol och rosor, rosor och Karl Fredrik på Österlen. Ett energiknippe som bara får en på gott humör.
Upplyft i anden lyckades jag även byta kanal och blev åter en smula glad. Morgongympa med Sofie, precis vad jag behövde för att uppfylla mitt ogenomtänkta nyårslöfte – att börja träna. Försiktigt. Man får inte dra igång och tvärträna som en dåre. Då blir kroppen rädd. Man får börja med att vänja den vid vad som väntar genom att titta på när andra gympar, sittande i tv-fåtöljen.
Det har vi, kroppen och jag, gjort ett par veckor nu och börjar känna oss redo för rumppromenad. Man sitter på golvet och hasar sig fram ben för ben. Att ta sig ner på golvet är inga större problem, problemet är att ta sig upp på fötter igen. Här kan behövas hjälp. Det vet jag efter att ha suttit i Lotusställning med benen sammanflätade. Efter det yogaäventyret går jag aldrig ner på golvet utan mobilen inom räckhåll. Man kan behöva ringa en vän. Eller 112.