Sitter på Korfu med en bit pizza och ett glas vin. Aplarnas grenverk bildar tak och filtrerar solhettan till lagom temperatur. Njuter och känner mig privilegierad. Hunden instämmer där han slöheten personifierad gonar sig under soffan.
Egentligen var det till Italien jag skulle. Som pensionär tänkte jag mig ett litet mysigt hus med en liten mysig trädgård i en liten mysig bergsby i Toscana. Där skulle vi bo. Hunden och jag. Det blev inte av då och nu är det ju corona och allt.
Istället såg jag fram emot att hemma i soffan leva min Italiendröm genom tv-serien “Husdrömmar” och ett par som köpt ett gigantiskt rosa ruckel i en by på Sicilien. Problemet var att paret pratade skånska. Inte vilken skånska som helst utan en skånska av det slaget som gör att femåringar säger “läs mamma” när den förekommer i barnprogram i tv. Mumlade gjorde dom också.
Tack vare kroppsspråket förstod jag att mannen var missnöjd med höjden på duschen, kaklingen som skevade och någon lysknapp som hamnat fel. Parets barn var däremot fullt begripliga. De hade, gissar jag, gått SFS, Svenska För Skåningar. Finner det nästan ofint av tv att köra program jag gillar på en dialekt jag inte förstår. Dom kunde väl åtminstone texta.
För att belysa hur svårt det kan vara vill jag berätta om ett par från Norrbotten på semester i Tyskland som beskylldes för att ljuga när de sa sig vara svenskar. Nähä du, sa tysken, jag har minsann varit i Sverige och dom pratade inte alls så där. Jaha, var då i Sverige? undrade en av de ifrågasatta. I Malmö, svarade tysken.
Nåja. Jag hittade en annan dröm. Drömmen om Korfu. Den charmerande familjen Durrell visade väg i tv-serien “En enkel till Korfu”. Har inte missat ett enda avsnitt. Grät tillsammans med Mrs Durrell när den tog slut. Kan hon, änka med fyra barn och skral kassa, så kan väl jag. Så klart. På något sätt.
Så nu sitter jag här. Hur jag tagit mig hit? Jag har gått. Mitt Korfu ligger bara några steg bort, i bersån bakom husknuten.
I denna av coronaviruset begränsade värld är min tomt och min trädgård den yta jag har att förhålla mig till. “Korfu” hittade jag en av de där fem dagarna då det var sommar och vi jämrade oss omåttligt. På östra gaveln ligger en bit Italien.
Och vet ni vad, det räcker så gott. Längtar inte det minsta till någonstans.Det enda jag längtar till är mina tre små barnbarn. Så nu får någon fixa det här. Annars hotar myteri.