Slumpen gillar mig. När jag ska ut och flyga. Två av tre gånger varnar säkerhetssystemet. Piiip! Jag blir omklappad från topp till tå. Ibland måste jag sko av mig. Inte minsta metall hittas. Kan det vara amalgamfyllningarna, undrar jag samarbetsvilligt. Nej, det är slumpen, säger säkerhetsvakten som fått jobba i onödan.
Omständigheterna har gjort att jag inte haft äran att uppmärksammas av slumpen på länge. Enda luftfärden sedan jul är att sittande i bilen bli upphissad vid byte till sommardäck. Dylika faciliteter ingår i 70-plussares förmåner för att slippa träffa folk. Slumpen borde alltså längta efter att få träffa mig. Självklart borde jag vara en av de femhundra slumpmässigt utvalda att testas för eventuella antikroppar mot coronaviruset.
Min konspiratoriska läggning säger emellertid att i den hopen ingår endast samhällsnödvändigt folk som ska ta hand om annat samhällsnödvändigt folk. 70-plussare får allt stanna i riskzonen och tröstäta, väl medvetna om att det där hurtiga “det kommer fler somrar” är tämligen osäkert.
Vi får fortsätta att isolera oss, tvätta händerna, spotta tre gånger över axeln när svart katt passerar, dock på behörigt avstånd från medvandrare. Om avstånd har det frågats mycket på pressträffarna. Hur långt är ett avstånd? En meter, en och en halv, två meter. En armlängd? Jaha. Men hur lång är en armlängd. Min armlängd är inte alls lika armlängdig som din. Vi måste få veta. Undrar hur långt avståndet är till dess statsepidemiologen säger “men för helvete…” Det kommer inte att ske. Han har examen i självbehärskning från japansk Samurajskola. Tror jag.
Nu har vi fått en ny utmaning att hantera med vårt folkvett. Ett ransoneringskort på restid. Max två timmar. Helst i egen bil. Är det per person eller får man åka omkring i fyra timmar om man är två? Får man förresten vara två? Är det två timmar tur och retur eller per tur? Varför just två timmar? Jo, därför att du ska orka ta dig hem och inte ställa till det för sjukvården i någon annan kommun eller region, förklaras det.
Myndigheterna räknar med att det är äldre som ger sig iväg och sådana antas när som helst krokna, redan i Byske om man exempelvis är på väg till Skellefteå och kommer då att måsta bärgas och belasta sjukvården i Västerbotten.
Är det ens lönt att bry sig om denna ynnest? Bäst att stanna hemma. Det kan vara nåt annat kul på gång. Tegnell såg litet tomtemysig ut i måndags. Vi kanske skickas ut i rymden. Hej då Farmor!