Jag är miljövän, därför har jag plastgran. Tidigare tillhörde jag äkta-gran-fanatikerna. Plastgran var vulgärt och smaklöst. Äkta gran skulle det vara. En doftande, levande och i dödsryckningarna, som kom redan på juldagen, barrande gran. Självklart.
Emellertid bar det sig inte bättre än att granen ett år blev stående och förträngd på balkongen. Liket upptäcktes lagom till midsommar då vi skulle ut på Ön. Att bära ut en avbarrad julgran på midsommarafton, mitt framför näsan på alla grannar, kunde skada vårt rykte som ordentliga.
Lösningen blev styckmord. Granen sågades sönder i småbitar, stoppades ner i plastkassar och smugglades ner i soprummet i väntan på vidare transport till soptippen.
Inför julen samma år hände det sig att jag fick syn på den ståtligaste gran jag någonsin skådat. Den stod i skyltfönstret på DUKA. Övertygad om att den var äkta rakt igenom, stegade jag in för att närmare studera underverket. Efter en snabb okulärbesiktning insåg jag att det här var en fejkgran av äkta plast. Dessutom våldsamt dyr. Men ändå. Så himla snygg! Maken, insnöad på “Plastgran! Aldrig över min döda kropp!” togs med på visning. Han föll som en fura. Midsommarens styckmord i minne hjälpte till. Tror jag.
På det sättet blev vi och förblev med plastgran. Ett år försökte jag lirka mig till en äkta gran. Tyckte att den lille sonen borde få uppleva en jul med grandoft. Ungefär som man skaffar hund för att det kan främja barns utveckling till empatisk människa.
När jag presenterade idén för femåringen stirrade han skrämt på mig och sa, med darr på underläppen; “En sån där som växer ute? En sån där som sticks! Fy så okul!
Hans jultradition var inte att med fadern skida ut i skogen och hugga sig en gran. Hans jultradition var att tillsammans med fadern gå upp på kallvinden, söka rätt på kartongen med den demonterade granen och på nytt sätta ihop den. Det var julkul.
Det taiwanesiska avskrivningsobjekt, har nu varit i familjen Petterssons tjänst sedan mitten av sjuttiotalet. Den har betalat sig flera gånger om och räddat livet på minst femtio äkta granar som fått fortsätta bo i skogen och växa sig stora och ståtliga. Granen kommer givetvis att ärvas i generationer innan den till sist smälts ner och återuppstår som ny gran. Eller tandborstar.
“Ständigt lika grön och grann
står vår plastgran från Taiwan.
Och när julen tagit slut
åker äkta granen ut.
Vår läggs åter i kartongen
Hej och tack! för denna gången.”
God jul!