“Jag tror jag blir galen”, säger kvinnan vid min sida på den stora parkeringen i stadens centrum. Tillsammans betraktar vi tavlan med information om olika parkeringsappar, koder, zoner och kartor som ska föras över till mobiltelefonen vars skärm är helt svart i solljuset och inser att vi hamnat i helvetet.
“Minst en kvart har jag suttit i bilen och försökt få den satans appen att fungera. Nu skiter jag i det här och går in och handlar”. Bra beslut, tycker jag och så begår vi gemensamt civil olydnad.
Men åh, det är ju så enkelt och bra, säger de unga som inte hunnit belasta hjärnan med särskilt mycket vetande och enstaka äldre som fortfarande har något litet ledigt utrymme där uppe. För fullärda, som en annan, kan detta att lista ut hur min lilla svarta ska parkeras via mobil kontakt med yttre rymden, bli droppen som får huvudcentralen att implodera. Särskilt som jag samtidigt ska försöka överlista den nya tv-apparaten.
Kommen så här långt i karriären bör man leva efter mottot “en grej in, en grej ut”. Gäller föremål men i än högre grad vetande. Problemet är att du inte vet vad du vet. Du har glömt vad du stoppat in i huvudet. Och det du inte vet kan du inte göra dig av med trots att det med säkerhet är sådant du inte har någon nytta av längre. Bara ligger där och tar plats.
Det är som på vinden. Där ligger ditt liv i kartonger. Bortglömt. Här kan du i alla fall röja och överraskas. Men oj, har jag en sån här! Och när hade jag den här? Var jag en annan människa då? Ja, det var du. Smal och rask i steg och tanke. Noll gäddhäng. Skrattgroparna satt där dom skulle. På kinden. Inte på låren. Och du såg att läsa och förstå instruktionerna på mackapärerna, men du behövde inte för du visste instinktivt att man inte stoppar handen i köttkvarnen.
Inget ont som inte har något gott med sig. Parkeringsproblemet har lett till att jag lär känna min bygd. Söker mig till ställen dit digitaliseringstalibanerna ännu inte hittat. Där du kan parkera utanför dörren och bara trava in och uträtta ärenden. Inte ens p-skiva krävs. Stadens nya p-system blir förorters och landsbygdens uppsving. Får statsepidemiologen Anders Tegnell dessutom fart på utlokaliseringen av stockholmare till vildmarken, ja då kan vi snacka Bingo!
I mellanakterna jobbar jag, född envis, med det nya p-systemet. Det går framåt. Snart kan jag sitta hemma i köket och parkera i Paris och likt professor Higgings utropa: Vid gud, hon kan det!