Kvart över åtta ringer mobilen. Det är syrran. Hon ringer inte den tiden om inte ...
"Hallå, kraxar jag med bävan."
"Har du hört nyheten?"
"Vilken då nyhet, kraxar jag och håller andan."
"Dom har släppt restriktionerna för sjuttiplussarna."
Va?!`Varför då? Känner snarare ängslan än glädje. Tänker dom kasta oss åt vargarna?"
Dagen innan var allt hemskt. Smittan steg, IVA ockuperades och fader Löfven hade tittat strängt på allmogen, den yngre, och sagt nu är det slutdansat. Det här är på liv och död. Fatta.
Spaltens kremlolog har avkodat uttalandet och ut kom följande: “Inget mer djävla disco och festande. Nu får ni fan i mig ta er i kragen och sluta kramas och pussas och smittas och smitta ner. Håll avstånd. Tvätta händerna. Använd handsprit. Håll er hemma. Hur jävla svårt kan det vara? Ni är inga småungar längre.”
Och så kommer detta. Sjuttiplussarna är fria att leva som alla de andra som inte ingått i riskgruppen. Ni har ensamma burit ett tungt ansvar, säger socialminister Hallengren. Nu är det övriga befolkningens tur att axla, åtminstone halva bördan. Predikan gör mig rörd. Förstår att tapperhetsmedalj är att vänta.
Men ändå. Hur ska det gå?, tänkte jag och kände likhet med ett skört djur som av omsorg hållits i fångenskap och nu ska återbördas till djungeln. Klara mig på egen hand. Själv jaga min föda och samtidigt hålla mig undan fienden. Det kändes inte bra. Vill hålla Anders Tegnell i handen. Han har väl inte tänkt överge mig och de andra som hospitaliserats under ett halvår i isolering.
Kritikerna lät inte vänta på sig. Dom var igång samtidigt som syrran. Morgonpigga. Inte bra. Inte bra alls. I och för sig bra att släppa på restriktionerna, de skulle aldrig ha införts, men det här var fel tidpunkt. Det skulle ha gjorts i somras då det var varmt och risken att smittas mycket låg. Nu var det kallt och jättesmittigt igen. Framhölls det.
Jaha, men hösten med kyla och ökad smitta skulle ha kommit i alla fall. Vad skulle man då ha gjort med den frisläppta Riskgruppen. Skulle man ha gjort som med korna. Föst in oss i lagårn igen? Då hade vi blivit riktigt fb.
Fotbojan är borta, men viruset finns kvar och jag är helt införstådd i att det är upp till mig att fixa det här. Och det ska väl gå. Jag har ju tränat ett halvår. Vet att jag måste fortsätta smyga i djungelns utkanter och invänta ett fungerande vaccin.
Inte en dag, inte en vecka, vi fick hela livet tillbaka. På egen risk. Tack i alla fall.