Ursäkta, men jag hörde just ingenting av pressträffen om gårdagens coronaläge. Hade jag varit döv hade jag hört allt. Om jag förstått teckenspråket vill säga. Saken är den att jag i regel lyckas fokusera på Anders Tegnell och det han säger. Sedan är det färdigt. Blicken vandrar iväg åt vänster och stannar där, för där står tolken för hörselskadade och jag blir helt uppslukad och kan inte sluta titta.
Här bjuds skådespel av klass. Tolkens fingrar och händer dansar fram myndigheternas torra rapporter. Inte bara fingrarna och händerna agerar. Hela kroppen är med och mimiken är underbar. Jag blåstirrar för att försöka läsa på läpparna och med ledning av ögonrörelser och alla andra rörelser och miner räkna ut vad hon eller han säger. (Vägrar ordet “hen”. Åh, säger engelsmännen, och betraktar kombinationen svensk man/kvinna, är det en hen? Våra hen är inte alls så där, dom kacklar och lägger ägg). En del förstår jag, det mesta inte. De pratar så fort de där tolkarna.
Ett annat dilemma, förutom min fascination för teckenspråkarna, är att jag blir så vansinnigt trött. Somnar. Beror antagligen på mina italienska gener (som jag tror att jag besitter) som just den här tiden på dagen pockar på siesta. Så mycket hann jag i alla fall uppfatta som att vi tagit oss över den blå puckeln och var på väg utför i positivistisk mening. För en stund.
Ett par saker skaver och stör min nattsömn. Varför är det tre gånger så många kvinnor som dör än antalet kvinnor som får intensivvård? Så ser det inte ut på den manliga sidan. Är det genusperspektivet? Man sjuk. Ambulans, blåljus och hela batteriet. Kvinna sjuk. Säkert inget att oroa sig för. Ta du en Alvedon och lägg dig. Eller är det döden inom äldreomsorgen som slår igenom. Har någon frågat om det? Jaha. Och svaret? Man kan inte jämföra äpplen och päron. Nähä. Då så.
En annan sak, varför är coronaviruset så mycket dödligare i Stockholm än i övriga landet? Också det en undran som dyker upp när Folkhälsomyndighetens statistik över eländet studeras.
Forskare pekar på storstadens kraftigt förorenade luft som försvagar människan, gör henne till lätt offer för smitta och död. Än en gång slår det mig att Norrbotniabanan måste byggas. Illa kvickt. Inte för att rädda oss här uppe i norr, men för att rädda Stockholm och låta dess invånare komma hit och andas frisk luft. Många, många har ju sina rötter här.
Av palt är du kommen. Glöm inte det.